Recension - Blu-ray/DVD

”Indside Man” är en film i raden av ”den perfekta stöten”-filmer, där en bankrånare planerar och utför ett rån så hissnande och välplanerat att inga spår någonsin kan leda upp till förövaren. Självklart så har vi sett det hela ett antal gånger förut, men i genren så spelar detta mindre roll. Vad det verkligen gäller i skapandet av en sådan här film är för manusförfattaren att tänka ut en så ruggigt avancerad och perfekt uttänkt plan att alla tidigare filmer som tidigare gjorts på ämnet bleknar i en jämförelse. På detta plan så lyckas ”Inside Man” hyfsat. Visst är det raffinerat och polerat, men filmen lyckas inte riktigt sticka under stol med att det är ännu ett tillskott i en ganska så mättad genre.

Vad som skiljer ”Inside Man” från gemene film i genren är att dess regissör heter Spike Lee, och inte precis är känd för att göra filmer riktade till den stora massan på samma sätt som denna. Detta märks mycket på filmens sirliga yta, och polerade bildspråk. Än mer märks det i filmens jämlika upplägg. Spike Lee är en regissör som, likt Jim Jarmush, är känd för att representera alla sidor av samhället i sina filmer, och gör ingen skillnad på vare sig kön, hudfärg eller etnisk bakgrund. Detta känns mycket uppfriskande i en kultur vars hjältar ofta är muskulösa vita män med en fet jävla puffra under armen. Dock så känns det faktiskt som Lee i och med denna film går ett steg för långt, och istället för att låta ovan nämnda som en fond för filmen och dess universum, låta en av filmens grundämnen vara just rasfrågorna. Jag är ingen som misstycker i att det politiska läget i världen belyses i en film, men när man som i filmer som ”Crash” eller ”Inside man” låter hela filmen ha fokus på detta så känns det ganska slött.

”Inside Man” blir i längden lite segdragen, och det står redan efter en stund klart vad Spike Lee vill ha sagt. Dock så har filmen en kvalitet som ingen kan ta ifrån den, vilket är Denzel Washingtons spel som faktiskt är väldigt bra. Filmen är uppbyggd av en rad biroller snarare än en traditionell huvudroll. Intrycket blir därför ganska flyktigt och karaktärerna känns ganska så bleka eftersom skådespelarna inte lyckas föra in någon tyngd i sina roller på den korta tid de får. Washington lyckas dock utmärkt balansera känslouttrycken, och med mycket små medel visa väldigt mycket. Detta tillsammans med den visuella fingerfärdigheten hjälper till att höja upp en annars ganska oinspirerad film till en något instabil, om än trea. Men som det heter så kan ju en film vara värd att ses bara för en skådespelares prestation. Detta är en sådan film.

Kim Ekberg