Jekyll+Hyde

  • Svensk titel: Jekyll+Hyde
  • Originaltitel: Jekyll+Hyde
  • Speltid (min): 97
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-07-12
  • Tagline: He tried to change the world, but he only changed... Himself! Beware!

Recension - Blu-ray/DVD

En veckas semester, i värmen. Värmen är ju också Sverige nuförsommaren, tack vare växthuseffektens härliga bieffekter, men en annan värme. En svettigt värme som slår ut alla kroppsfunktioner och gör att man inte förmår ett dyft mer än att zippa lite på någon paraplydrink i skuggan. Detta medför att man kommer hem helt utvilad, lite liknande klyshan; ”som en ny människa”; ett svettigt, slemmigt litet spädbarn redo att upptäcka världen på nytt. Ett svettigt, slemmigt spädbarn öppnar dörren till hemmet och får syn på den växande, liksom organiska, posthögen på köksbordet som några snälla grannar har varit vänliga att bära in för att bespara postlådan och postmannen onödigt arbete. Det börjar bläddras lite försynt i högen, och visst ligger där ett litet nätt paket med Daniels vackra handstil. Det är filmtajm, med recensions-ex, ett härligt fenomen. Slänger sig ner i soffan och drar igång filmen. Väskorna får stå kvar i hallen ett tag till. Ett svettigt, slemmigt, spädbarn orkar inte bry sig.

Så vad är det för film då, det kan ju vara kul att veta för er innan ni har läst halva recensionen. Förstrött så kollar jag på omslaget, det är vitt med en blodig sax på. Det står ”Jekyll+Hyde” där. Det är det filmen heter. På baksidan är det bilder på blodiga lik och annat gojs-mojs. Förväntningarna stiger. Jag menar; jetlaggad, WTF! Orka med något tankekrävande. Nu vill man se lite blod, lite stympade kroppsdelar och andra kroppsvätskor. Skvätta! Min lilla reptilhjärna räknar samtidigt ut att filmen förmodligen har något att göra med Robert Lois Stevensons klassiska smash-hit till bok, och att det förmodligen kanske inte är så jättebra. Men som sagt: A man gotta do what a man gotta do – och- Jet.lagg, WTF!

Filmen börjar lovande med ett riktigt läckert foto, avskalat och rakt. Man intalar sig att kanske är Nick Stillwell, som regissören enligt baksidan heter, är en ny Zack Snyder. Senare i filmen så förstår man dock att fotot verkligen är det ENDA bra som filmen har att erbjuda och att Stillwell snarare är en ny Eli Roth (Inte bra). Skådisarna är värdelösa och karaktärerna de gestaltar så stereotypa stereotyper att man undrar hur dessa stereotyper någonsin har kunnat bli stereotyper. Intrigen är även den hål i huvudet; En kille som råkar heta Jekyll exprimenterar med droger (extasy, hah!) och blir en ond Hyde och börjar döda sina löjliga polare. Ungefär efter första mordet så slutar till och med filmens karaktärer bry sig om att alla deras vänner blir mördade, så engagerande är filmen. Allt detta toppas med töntig Kanadensisk indie-pop som tränger sig på tittarens psyke. Det är nog det som framsidan menar med ”Truly terryfying”, eller så är det faktumet att någon kan kalla denna dynga ”truly terryfying” som är ”truly terryfying”.

Ett av filmens stora, kloka, citat är; ”Denna historia har berättats förut, och den kommer att berättas igen”. Det sägs till och med två gånger för att ingen ska missa det. (Hade kunnat vara lite meta, men det betvivlar jag ganska starkt) Att filmens historia berättats förut är ju helt uppenbart, det känns som vi har sett det här så många gånger förut att vi skulle klara av att förstå hela filmen om vi så hoppade in i den sista scenen. Det är som sagt inte den första gången historien berättas, men vi kan ju bara hoppas att det är den sista.

Kim Ekberg

Kommentarer