Recension - Bio

När jag var liten älskade jag den tecknade tv-serien med en påskigt gul April O’Neil och en läskigt stympad Krang. Jag gillade också de underhållande spelfilmerna, åtminstone de två första. Treans tidsresande var inget att hurra för. Den nya datoranimerade tv-serien har jag ingen relation till whatsoever. Är i grunden alltså vänligt sinnad till ninjasköldpaddor som kivas med varandra, frossar i skräpmat och spöar lättbesegrade fotsoldater.

I datoranimerade ”TMNT”, som naturligtvis står för Teenage Mutant Ninja Turtles, så är ärkeskurken Shredder ute ur bilden. Han sägs vara död, vilket jag antar har avhandlats mer ingående i den nya tv-serien. Hotet utgörs istället av industrialisten Max Winters som bor i stadens högsta skyskrapa. Med antika monster i släptåg är han ute efter något. Kan det vara världsherravälde? Eller något helt annat? Bara råttvise Splinters sköldpaddeninjor skulle kunna stoppa honom. Men bröderna Skalman har splittrats. Håller låg profil. Sysslar med andra saker.

Tekniskt lagde Donatello håller på med datorsupport. Skateboardtokige Michelangelo jobbar som maskot på barnkalas. Raphael sover bort hela dagarna (för att han i största hemlighet bekämpar brott om nätterna som den bepansrade Nattvakten). Och Leonardo har dragit till djungeln för att mogna som ledare. Det är en kul infallsvinkel och som ni säkert kan räkna ut en högst tillfällig fas. Snart återförenas våra hjältar för att bekämpa Winters och hans följe. Men först måste luften rensas mellan lugne ledaren Leonardo och hetlevrade Raphael. Den broderliga dynamiken mellan de två är tacksam att spela på.

Animeringen av turtlarna är helt klart snygg. Möjligen kan man anmärka på att människorna (Casey Jones och April O’Neil med flera) ser lite väl sockersötgulliga ut. Slagsmålssekvenserna är inte dumma alls. Kameraföringen är tjusig. Personligen stör jag mig inte i överkant på att ”TMNT” är dubbad till svenska. Kanske för att röstskådespelarna hittar flytet. Kanske för att jag är van vid dubbade ninjasköldpaddor sedan den gamla tecknade tv-seriens glansdagar. Likväl borde så klart den amerikanske versionen, med röstskådespelare som Patrick Stewart och Sarah Michelle Gellar, vara tillgänglig på svenska biografer den också, så det ges möjlighet att välja. När man inte gör det sätts det lätt en onödig barnfilmsstämpel på filmen.

Man saknar Strimlaren och en signaturmelodi i klass med den från 80-talet. Annars är helhetsintrycket positivt. Både jag och nioåringen som gjorde mig sällskap gillade vad vi såg på bioduken. Cowabunga!

Johan Karlsson