Recension - Bio

”The Dark Knight”, fortsättningen på ursprungsberättelsen ”Batman Begins”, har landat. En film som är mindre Bruce Wayne-fokuserad än sin föregångare. Christopher Nolans komplexa uppföljare handlar i mångt och mycket om den maskerade brottsbekämparen Batman (Christian Bale), den sympatiske åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) och den blivande polischefen James Gordon (Gary Oldman). Denna hederliga trio ger sig fan på att tillsammans besegra maffian i den korrumperade storstaden Gotham City. Och bästa sättet att göra det är att komma åt skurkarnas pengar. För att ta itu med det besvärliga läderlappsproblemet tvingas den uppstressade maffian ta hjälp av den oberäkneliga psykopatclownen Jokern (Heath Ledger). Han skyr inga medel. Ingen går säker.

Ska försöka fatta mig kort. Ledger som Jokern? Totalt vansinnigt bra! Han ger till och med Jack Nicholson bakläxa. Ledgers läskigt ärrade och bakgrundsbevarade sattygs-Joker är rolig på ett farligt sätt och förespråkar ren och skär anarki. En värdig och ytterst listig ärkefiende till Batman, precis som i serietidningarna. Det bästa av allt är hur galningen förhåller sig till att döda sin antites Batman. Ni förstår vad jag menar när ni ser filmen.

Eckhart är också värd beröm för sin roll som slantsinglande Harvey Two-Face. Denna rättssalens hedersknyffel, som dejtar en omcastad Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal), representerar allt som Bruce Wayne (Batman) vill vara – Gothams offentliga förkämpe för rättvisa – men inte kan. Därför är det extra tragiskt och plågsamt att bevittna när Harvey bryter ihop och hamnar på fel sida om lagen. Och den sista knuffen till fördärvet ger en sjuksköterskeklädd karaktär. Lysande! Glöm Tommy Lee Jones töntigt zebraklädda och übersminkade jönsversion av Two-Face från ”Batman Forever”. This is the shit.

Vissa menar att superhjältefilmen är för lång. Det kan man avfärda med att varje minut är fängslande. Min kompis reagerade på Batmans djupa och mörka röst. Själv har jag inga problem med det. Det passar hans skrämmande image. Han kan ju inte gärna låta som miljonären Bruce Wayne? Musiken är schysst, men når inte upp till oförglömlig Danny Elfman-nivå. Om man ska försöka vara kritisk så har jag en fundering: Why so serious? Nolans filmskapande kan ibland kännas lite för bundet till det realistiska och högteknologiska. Ibland är det en styrka, ibland inte. Det är till exempel trist att Scarecrow slarvas bort i en blixtsnabb och ovärdig scen när han kunde ha porträtterats bindgalen och farlig med en vass lie i högsta hugg. Saknar till viss del Tim Burtons fantasifulla approach. Och så saknar jag Batman-grottan, även om substitutet får duga i en film.

Men mycket imponerar i ”The Dark Knight”, svindlande actionsekvenser såväl som sofistikerad karaktärsutveckling. En hel del tankar om rätt och fel väcks dessutom av ”The Dark Knight”. Karaktärerna är verkligen på pricken och Bruce Wayne omges av en imponerande kärntrupp som gör hans alter ego möjligt – inte minst tidigare nämnda Gordon, samvetet och fadersfiguren Alfred Pennyworth (Michael Caine) samt företagsledaren och Q-figuren Lucius Fox (Morgan Freeman). De fördjupar och stabiliserar helt klart Batmans universum.

Förutom det välkomna miljöombytet och sidospåret i Hongkong så är filmen helt och hållet fokuserad till Gotham där brottsligheten måste tyglas av en mörk hämnare i slängkappa. Ett smart drag. Och filmen lever upp till i stort sett alla förväntningar. Det är ytterst skickligt hur alla intriger vävs ihop rollfigurerna emellan. Och Jokern äger den här filmen! Glöm inte det. Den intensiva scenen när han "trollar bort" en penna och pikar hela samlade maffian om gruppterapi är en framtida klassiker.

I min mening är slutet snudd på briljant. Det sätter Batman i en ny situation och ändrar status quo. Till sist. Brevet! Det Alfred gör med brevet. Mäktigt. Må Batman-franchisen leva vidare länge i denna anda. Om det nu går att följa upp den här succén. Bara en fyra? Fyran är årets starkaste.

Johan Karlsson