Recension - Blu-ray/DVD

Nu får det vara slut på detta s.k. Svenska investeringar och säkra kort.
Räcker det inte med att det kommer 16 nya polisfilmer i år?
Vad tror bolagen om publiken? Vågar de inte själva göra något förhastat?

Alla som har sett Jönssonligan & Dynamit Harry från 1982 vet att det är den första gången Sickan möter Harry. Vanheden introducerar dem för varandra precis innan de ska göra sin stöt.
Jag är medveten om att detta är en barnfilm och att man kan sätta historien ur olika perspektiv. Men jag blir så lätt irriterad på hur den svenska filmmarknaden fungerar och denna film är praktexemplet för dagen.

Det är sommar och Sickan, Vanheden och Harry har fått nys om att artisten Dani D är i närheten.
Och deras kupp går ut på att försöka få en autograf av henne.
Det är inget lätt mål eftersom hon aldrig skriver några autografer och där är filmens handling.

Som jag skrev där ovan så inser jag att detta är en barnfilm, men hade jag sett denna film när jag var 8 år så hade jag tyckt lika illa om den som nu.
Att få tag i en autograf av en artist som inte ger autografer kan vara den mest löjeväckande historien som hänt sedan Bananer i pyjamas.

Barnskådespeleriet är även det klent rakt över. Vad har hänt med det underbara Astrid Lindgren-skolandet? När det faktiskt kändes äkta?
Ser man det i ett stort perspektiv och jämför med exempelvis Billy Elliot eller Jerry Maguire (som har lysande barnskådespelare) så är detta ett stort skämt.
Barn KAN bära en film om de ges rätt sorts repliker och ageras av barn som kan spela.

Och som vanligt när det gäller svenska barnfilmer så dyker det upp kändisar i diverse roller. Den ena mer malplacerad än den andra. Inte ens Stefan Sauk imponerar.

Dessutom så anser jag kameraarbetet vara under all kritik, regin intetsägande och ljussättningen störande.
Se inte denna film och låt heller inte era barn plågas.
Hyr vad som helst. Bara inte detta.

Gustaf Molin