Recension - Blu-ray/DVD

Heat är på många sätt en mycket intressant film. Regissören Michael Mann har gjort filmen redan 1989, men då för amerikansk TV. TV filmen hette ”L.A.Takedown”. Filmversionen kallades Heat och är i grund och botten precis samma film som den äldre TV-versionen.

En annan intressant, och minst sagt ovanlig, faktor är att filmen fotades helt och hållet i äkta miljöer och inte en endast en studioscen finns med. Det mest intressanta torde dock vara faktumet att man lyckats med konststycket att få två av filmvärldens giganter med i samma film, Al Pacino och Robert de Niro. I och för sig har de båda medverkat tidigare i samma film (Gudfadern II) men inte i samma scen. Ej heller nu får man njuta av intensivt skådespeleri av dessa två, ansikte mot ansikte, i alltför långa stunder, men de lilla som man blir bjuden på är intensivt nog.

Michael Mann är en helt sagolikt skicklig regissör. Utan problem lyckas han att hålla isär och, vid behov, para ihop två olika berättelser från varje sida av lagen. Han utnyttjar sina skådespelares talanger och persongalleriet känns aldrig tunt eller ofullständigt och trots sina 3 timmar orkar man hänga med och vänta på slutklämmen. Och på tal om skådespelare så är inte Al och Robert de enda duktiga i samlingen. Man har ju Val Kilmer, Tom Sizemore, Jon Voight, Ashley Judd, Wes Studi och favoritskurken Ted Levine, den här gången på rätt sida av lagen.

Regissören Mann har en unik egenskap då han skapar film: Han får även enkla saker att verka episka. Jag vill ta och nämna en annan film som han är upphovsMann till, nämligen Den Sista Mohikanen med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Det är ett pojkäventyr utan dess like. Visst finns det andra bra äventyr, men Mann har lyckats med att krydda denna version litet extra. Mycket har naturligtvis att göra med det sanslöst fantastiska soundtracket. En scen utan dialog är 11,15 minuter lång och innehåller en rätt unik musikalisk upplevelse som accelererar från pianissimo till ett lysande crescendo. INGEN kan se den långa scenen oberörd.

Tillbaks till Heat, som inte kommer i närheten av Mohikanens musikaliska upplevelse. Däremot är den likvärdig och bättre i den sedvanliga ljudupplevelsen. Ljudet är distinkt och välseparerat. Basen klämmer till vid behov och dialogen, som är viktig just i denna film, ljuder klart och tydligt. Samma kan man säga om bilden. Snyggt och lätt att inbilla sig att den är t.o.m. bättre än på bio. Intressant är faktiskt att biofilm slits ganska snabbt ut, får repor och påverkas av yttre omständigheter. Om den digitala kopian är tillverkat av ett bra masterband och dessutom förbättrad, så kan DVD-kopian vara bättre än bioversionen. Det kräver naturligtvis ett bra system där hemma.

Nåja, Heat är i alla avseenden en film värd att se. Den når inte upp till den högsta toppen av brott och lag-filmer, där bl.a. Gudfadern-trilogin, Maffiabröder, Casino, Once upon a time in America etc. finns (de Niro med i alla dessa, skrämmande!), men väldigt nära. Heat innehåller en hel del snygg action, lite romans och drama så det osar om det.

Jan Ahlgren