Recension - Blu-ray/DVD

Jag hatar bilar.
Alltså, bil som fordon har jag väl egentligen inte något speciellt emot, men det är bilen som livsstil jag föraktar. Jag kan inte förstå hur någon kan ägna all sin vakna tid åt en stor metallmaskin helt utan personlighet, utsmycka denna, och prenumerera på löjliga tidningar med tveksamma namn som ”Bil och MC”. Det är ungefär som att 24/7 dedikera sitt liv till en hårtork eller en diskmaskin. Det är det ju ingen som gör. Dock så finns det i dessa dagar en uppsjö av motorentusiaster och moddare, volvoraggare och motormän. Detta är minst sagt en fluga som vi tyvärr kommer att få se mycket av den närmsta tiden. Detta vet jag, och detta vet även animationsstudion Pixar som passar på att smida medan järnet är varmt, och ger oss filmen ”Bilar”.
Och jag som hatar bilar.

Pixars framgångssaga är ingen slump, och bygger mycket på den mall de stöper sina filmer efter. Det handlar om hur filmerna flörtar med de vuxnare delarna av publiken med populärkulturella referenser som går ungarna över huvudet, men också hur de väver in sina fina moraliska och bildande budskap i sina historier. Det viktigaste kännetecknet för en film av Pixar är att filmerna målar upp en helt ny värld för tittaren, en värld som vi utan den nya tekniken aldrig kunnat besöka. I deras första succé ”Toy Story” så skapade man en film efter antagandet att leksaker hade sina egna hemliga liv. Efter det så skapade man världar som befolkades av superhjältar, insekter och fiskar, och det har alltid varit lika intressant att besöka dessa. Det fiffiga med Pixars fantasivärldar är att de inte fungerar som de rent logiskt borde, utan är mycket lika vårt moderna samhälle. Tänk familjen Flinta och du har bilden ganska klar för dig.

Tyvärr så är bilvärlden i den senaste filmen den mest opersonliga platsen en Pixarfilm någonsin har tagit dig till. Mycket av detta beror nog på att karaktärerna är maskiner och aldrig någonsin känns mänskliga. Visst finns det sinnrika små klurigheter i världens struktur i vanlig ordning, men det känns tröttare och mer krystat än någonsin. Där tidigare filmers skådeplatser har varit organiska och trovärdiga, glömmer man aldrig under filmens gång bort att det är just bilar som innehar huvudrollerna.

Filmen kretsar kring racerbilen Lightning McQueen som under en transportresa till ett lopp råkar komma bort, och hamna i en liten håla där han träffar ett par säregna karaktärer, men även tvingas lära sig lite om de saker som verkligen är viktiga i livet. Självklart så bäddar detta för många moraliska pekpinnar, som sig bör. Men dock så känns det i denna film som att dessa lärdomar är en aning för uppenbara. Det är enkla poänger Pixar plockar, och det känns som det har gjorts på samma sätt både en och två gånger för mycket vid det här laget. Det är hela tiden självklart vart någonstans filmen är på väg, och vi vet ju alla att förutsägbarhet kan vara en av de värsta dygderna i filmens värld.

Filmens berättarmässiga struktur är på vanligt manér mycket okomplicerad, vilket knappast behöver vara någonting negativt. Det är en resa mellan punkterna A och B, utan många överraskningar. Emellan dessa två punkter hinns det med både höjdpunkter och lowdowns. Som bäst är filmen egentligen filmen när den inte tar sig för allt för mycket, utan mest är. Dock så händer det saker mest hela tiden. Kvicka klipp avlöser varandra, och man bjuds på en kavalkad av fräcka effekter som säkert har tagit hur lång tid som helst att göra. Man bjuds helt enkelt aldrig på en stund att andas ut, och därmed aldrig insupa filmens atmosfär.

Det blir tillsynes inget gott omdöme eller betyg för ”Bilar”, vilket dock inte per automatik innebär att filmen är totalt utan fördelar. Det finns en rad små jokes och spoofs som nöjer för ögonblicket, men dock inte bidrar till helheten. Det blir aldrig heller speciellt tråkigt att se på filmen på grund av det höga tempot och det okomplicerade berättarsättet. Det är med lätthet något man kan ta med ungarna på en regnig söndagseftermiddag då livet känns sådär, och säkert kliva ut ur biografen med ett, i alla fall ett litet, leende på läpparna. Ett leende som dock snabbt kommer tvättas bort. Det finns dock en sista förtjänst med ”Bilar” som ingen kan ta ifrån den; självklart så ser allting sjukt bra ut, och man kan bara ana hur mycket arbete som ligger bakom hela kalaset. Det kryllar av teknikporr i form av lackeffekter, damm, vatten och grus, som alla i en helt sjukt detaljerad helhet bidrar till att detta är den snyggaste Cgi-filmen ever. Dock är ingen yta någonsin bättre än sitt innehåll, det borde väl vara filmens egentliga lärdom?

Kim Ekberg