Recension - Blu-ray/DVD

Godard sägs ha blivit tillfrågad av en mer traditionellt inriktad filmskapare om han ansåg att en film åtminstone borde ha en början, en mitt och ett slut. "Ja", svarade Godard, "men inte nödvändigtvis i den ordningen.". Nu har visserligen denna film en klassisk dramaturgisk uppbyggnad med början, mitt och slut, men det är knappast Godards förtjänst utan snarare är det medförfattaren till det 15 sidor tunga manuskriptet som ligger bakom detta traditionella grepp. Godard var den störste, förste och värste provokatören inom den då nya filmskapartrend som kallades ”Den nya vågen”. Det var filmfantaster i den första generation som faktiskt växt upp med film i modersmjölken vilket skulle injicera dem med en monstruös experimentlusta och en anarkistisk hållning till filmen. De struntade i konventionerna och ställde allt på enda på vissa plan, medan de var analt rigida omkring andra saker – som hur tuffa och jazziga de skulle vara exempelvis. Denna film: ”Till sista andetaget” är den mest betydande och framförallt räknad som banbrytande inom sin nisch och möjligen den enda man ska se om man inte är frankofil och beatnik-tok. Det är nämligen lika trögt och trist som intellektuellt och unikt.

Småbrottslingen Michel Poiccard (spelad av Jean-Paul Belmondo) mördar en polis för att inte åka fast för fortkörning i sann fin de siecle-anda. Detta känns förrutom nämnda litterära strömning även starkt inspirerat av Keruac och beatnikgenerationen i sin råhet, strävan efter snabba kickar och insignationen omkring den egna existensen. Det är inte svårt att se att Tarrantino och Lynch har sett denna film både en och två gånger, men samtidigt har de inte alls samma subtila och intuitiva känsla för bildspråket som Godard. Detta märks tydligast med den för filmen helt nyuppfunna klippstil som man kallade för Jump-cut eftersom den köttade alla mellanrum och fick en hoppig och tempohöjande effekt för filmen, särskilt i replikskiftena. Det känns väldigt mycket som MTV-generationen föddes 1960 i och med Godards genombrott. Filmens handling är i stort jakten på småtjuven som förvandlats till polismördare och denne skurks glidande genom tillvaron på ett coolt och hänsynslöst vis. En kärlekshistoria med tragiskt slut finns också med bland ingredienserna och rökning i sängen efter sex verkar vara uppfunnet i och med denna film, med tanke på frekvensen av dessa scener.

Detta är en sjukt långsam och trög film, trots sina innovativa snabba klipptekniska landvinningar och berättelsen är i stort sett osynlig. Storheten i detta är faktiskt lite vag och snarast genom att vara så svår att de flesta inte står ut med det hittar den sitt berättigande. Detta tycker jag är ett storsvulstigt och lite väl egenkärt grepp och kan inte på allvar tycka om det mer än som intressant upplevelse. De vackra parisiskorna och huvudpersonens hårda stil är behållningen för mig, och förmånen att kunna säga: jag har sett Godard, analyserat honom och kommit fram till att han är en bluff. Svag trea.

En andra åsikt: Kim Ekberg

Jean-Luc Godard är en av mina absoluta favoritregissörer genom tiderna, och detta är en av hans allra bästa filmer. Det borde egentligen säga allt om hur mycket jag älskar den här filmen. Dock så tänker jag fortsätta en liten stund till, bara för att jag vill. ”Breathless” är ett magnifikt hopkok av humor, värme, kärlek, våld, häftig attityd samt fantastisk dialog. Godard sa en gång att allt man behöver för att göra en bra film är en kvinna och en pistol. Hur sant detta är tänker jag inte ens spekulera i, men i detta fall så räckte det hursomhelst riktigt långt. Kanske är det just kvinnan och pistolen som gör ”Breathless” till en av världens bästa filmer någonsin, kanske så är det något helt annat.

Betyg: 5

Mattias Svensson