Recension - Blu-ray/DVD

Här i Sverige är den andra säsongen av denna succé-serie redan i full gång. Åsikterna delas men majoriteten är överens om att en säsong hade varit alldeles tillräckligt.

Ända sedan 90210 Beverly Hills (jag kommer till och med ihåg numret) startade har trenden av serier som vattnats ur varit påtaglig. På senare tid har vi följt Vita Huset, Lost, ER, Prison Break, CSI m.fl. Listan kan göras lång men till skillnad från många serier som skapas med ett mål i åtanke eller innehåller fristående avsnitt så är Prison Break någonting som nästan enbart byggs upp kring så kallade "cliffhangers".

Konceptet kring att rymma från ett fängelse är riktigt bra om än sättet de gör det på är något otroligt. Men det förlåter vi och biter naglarna av oss då reklampausen hoppar in och drar av oss håret när vi snällt ombeds att vänta en vecka tills upplösningen (eller ska vi säga – nästa cliffhanger?) kommer.

En series framgång är ofta samma series fall!
Detta är ett påstående jag skulle vilja pusha för då jag är trött på framgångsrika koncept som mjölkas ur enbart för att någon producent upptäcker att de är ekonomiskt gynnsamma. Pengar föder inga bra manus – när ska ni lära er detta?

Prison Break är bra – riktigt bra t.o.m. Men efter en säsong är jag mätt. Jag har fått nog av Wentworth Millers (som spelar Scofield) enda ansiktsutryck och tonläge på rösten. Jag har fått nog med omöjliga situationer som löser sig i sista sekunden på ett sätt som vi fått se tre gånger tidigare (kanske t.o.m. i samma avsnitt). Men det jag kanske är mest trött på av allt är att det aldrig någonsin tar slut.

Den dag då Prison Break väljer att lägga ner är då huvudensemblen hoppat av då de insett att trägenheten inte gynnar deras karriärer och då pengakossan slutat leverera sin gyllene mjölk. Tyvär kommer denna dag alltför oftast ett eller två år för sent.

Men jag ska inte klaga mer över detta nu. Jag har ännu inte sett något avsnitt på den andra säsongen den första är (bortsett de två sista avsnitten) riktigt bra. Ett koncept som vid detta stadium fortfarande fungerar.

Handlingen känner du till och vill du ha en uppdatering kan du även läsa recensionen på första delen. Den hittar du här nedan!

Del två av säsong ett får således en stark trea i betyg. Hoppet ner från den fyra den första delen fick är befogad och måtte nu inte trenden hålla i sig. Ett tips till producenterna är att avsluta projektet med flaggan i topp och inte göra ytterligare säsonger där de t.ex. rymmer in i djungeln. Eller varför inte blir omplacerade till ett fängelse uppe i rymden som de ska rymma från. (Kom ihåg var ni läste det först! ;))

-------------------------------------------

Efter att ha plöjt igenom den första halvan av ”Prison Break – säsong 1” får jag samma känsla som vid ett jobbigt reklamavbrott. ”Inte nu, ni kan ju inte bryta NU!” Den hyllade serien har underhållt mig under flertalet kvällar men nu råder det tystnad. Någonstans på någon kanal visas delar från säsong två just nu. Men jag väntar snällt men dock otåligt på att nästa DVD-box ska släppas.



”Prison Break” var en av de två serier som högg tag i TV-tittarna hårdast förra året (den andra serien var som bekant ”Lost”). Affischer och reklam på de mest underliga ställen såg till att serien inte gick någon tv-ägare förbi. Att sen Peter Stormare, vår egen svensk i Hollywood, var med gjorde att nyfikenhetsfaktorn höjdes till skyarna. Recensenter rosade serien och använde alla ordböckers positiva ord för att visa det. Men är serien verkligen så bra som alla säger? Eller är det just ett varningens tecken att ”de som kan” hyllar serien?

För er som inte vet vad ”Prison Break” handlar om (finns det någon sådan person?) kommer här en sammanfattning: Burrows är dömd till döden för ett mord på presidentens bror som han inte begått. Avrättningsdatumet närmar sig snabbt och de som håller av honom börjar bli allt mer desperata. Hans lillebror – Scofield – begår ett brott för att komma in på det fängelse hans bror är placerad. Han lyckas och i bakfickan har han en plan, uträknad in i minsta detalj, för att få både honom, hans bror och sina strategiskt utvalda medarbetare ut ur fängelset. Samtidigt försöker Burrows ex-flickvän, Veronica Donovan (Robin Tunney) jobba för att på ett lagligt sätt få domen omprövad i en domstol. Hon är advokat och kämpar för att ta reda på alla detaljer som pekar på att Burrows faktiskt är oskyldig. Något som inte tycks om av led inom den större organisationen. Någon vill få Burrows ur världen och utredningen nerlagd. Men vem och varför?



Saker som håller
Idén för serien är klockren. Att kombinera fängelsemiljö och ha en parallell historia som utspelar sig i den mystiska och actionfyllda juridiska världen är ett genialiskt drag. Testosteronet kokar när de hårda männen slåss, dödar, smutskastar och hånar varandra. Och för att attrahera den kvinnliga publiken låter man därför snyggheten spela en något större roll än kvalitén på dessa skådespelare och även kasta in en eller två romanser i dramat. Vissa av skådespelarna är dock riktigt bra och det är detta som lyfter serien till dess höjder.

Saker som inte håller
Som film hade detta blivit en fartfylld historia där man själv hade varit tvungen att stanna filmen då och då för att hämta andan. Med dess nuvarande 26 avsnitt förekommer transportsträckor som måste fylla upp plats som vi helt ärligt kunde varit utan. Skådespelare plockas in som är under all kritik och ett fåtal gånger frågar man sig själv: ”varför?”. Ett bra exempel är de två ungdomar som i mitten av serien hamnar på anstalten och i ett eller två avsnitt plågar oss med deras rappande, överspel och dåliga dialog. Den enda anledning att dessa två hamnade i serien är att de troligen är släkt med någon högt uppsatt inom produktionen. Tyvärr finns det fler exempel på dåligt skådespeleri men överlag fungerar det och de personer som håller hög klass gör att detta blir mindre viktigt. T.ex. tycker jag att T-bag spelad av Robert Knepper är enastående. Han är äckelheten personifierad. Stormare gör även han en jämt hög nivå genom hela den första halvan av säsongen.



Seriens huvudperson Scofield, spelad av Wentworth Miller är jämn – för jämn. Jag frågar mig i skrivandets stund hur många olika nyanser hans skådespeleri tagit sig under seriens gång. Mitt svar – en, max två. Även om han gör sin roll bra så faller den på att det inte finns någon variation, inget djup. Han är iskall, stenhård men that’s it. T.o.m. när han gråter har han samma ansiktsutryck och även om det inte är någon stor grej så är det något jag tänker på gång efter gång.

Att sen serien innehåller inslag som inte ens McGuyver hade klarat av är kanske inte så konstigt med tanke på att producenterna hela tiden är tvugna att göra det där lilla extra.
Tittaren svävar mellan känslan ”åh nej, de kommer aldrig att klara det nu” till ”nu är dom inte långt ifrån friheten” om och om igen. Ibland faller lösningarna ner i knät lite löjligt enkelt. Något som både manusförfattare och regissörer borde och skulle kunna göra bättre.

När du läser min recension kanske du får känslan att det är övervägande negativa saker med serien ”Prison Break” men så är inte fallet. Visst finns det brister och hade detta varit en miniserie på fem avsnitt så hade högsta betyg varit nära till hands. Nu drar man ut på det och betyget sjunker något. Precis över gränsen till en fyra. En väldigt positiv indikation är dock att jag längtar tills jag får tag på fortsättningen. Jag är spänd och nyfiken på vad som kommer hända – även om någonting säger mig att de klarar det!

Daniel Johansson, chefredaktör