Recension - Blu-ray/DVD

En datahackande familjefar misstänks av FBI för fuffens, så Big Momma väljer att ta saken i egna händer och infiltrerar familjen som deras barnflicka, och blir på kuppen vän med allt och alla. Försök att läsa föregående mening ett par gånger. Föreställ sedan dig själv på filmbolagets kontor, där du försöker pitcha idén, i jakt på pengar för att göra den här filmen. Uppföljaren till ”Big Momma’s House”. Som om det inte räckte med den första filmen?

Det här är så förutsägbart och uruselt att det slår slint i huvudet på mig, och det uppstod tillfällen då jag inbillade mig själv att det är en rolig film. Det måste ha varit en klyschornas överdos, för att filmen skulle vara rolig stämmer givetvis inte, och det är först och främst Martin Lawrence som ska beskyllas. Han är värdelös! I rollen som den överviktiga, svarta sydstatsdamen, övertygar han. Inte med en bra skådespelarinsats, utan som tidernas största störningsmoment, och nog undrar man hur någon i hela universum kan underhållas av den här mannen. Han står mest där och spärrar upp ögonen samtidigt som han prövar fram så irriterande ljud som möjligt med sitt monotonskrälliga röstläge.

Filmbolagen borde sätta upp varningsskyltar över hela Hollywood för att informera allmänheten om vilken skräphög den där Martin Lawrence är. Jag skulle inte ens rekommendera ”Big Momma’s House 2” till min värsta fiende. Men så länge filmen drar in pengar i USA, vilket den bör göra med tanke på den stora publikens smak i staterna, så vet man aldrig när Big Momma dyker upp igen. Lås dörrarna och håll era barn instängda.

Sebastian Lindvall