Recension - Bio

Silent Hill

Ett namn som många inbitna tv-spelare associerar med skräckupplevelser av den högre graden, till stor del tack vare den lamslående stämning som en visit till den dimfyllda staden för med sig. Det var därför förståeligt att en skräckblandad förväntan dök upp hos många då Christophe Gans presenterade sin filmatisering av den framgångsrika skräckserien. I bakhuvudet ligger erfarenheten av tidigare förgängliga försök av adaptioner från tv-spel till vit duk samt känslan av att krossade drömmar kan kännas precis lika frustrerande som när man får sina mardrömmar trivialiserade.

Vid en första anblick visar Silent Hill mer yta än djup, både på gott och ont. Den moderliga kärleken är dragkraften i vad som till en början är en ganska tunn story. Rose (Radha Mitchell) försöker desperat rädda sin sömngående dotter Sharon (Jodelle Ferland) genom en metod som närmast kan liknas vid hur fobier botas. Rose tar flickan mot sin makes vilja till den stad vars namn dottern upprepar i sina trancer, Silent Hill. Väl inne i spökstaden försvinner flickan och tillsammans med polisen Cybil (Laurie Holden) måste Rose finna både Sharon och sanningen bakom stadens öde.


Visuellt inbjudande

Samtidigt är ytan filmens starkaste sida. Gans har på ett makabert vackert sätt lyckats gripa tag i den visuella mardröm som Silent Hill utgör. Den flagnande småstaden bär med sig spår av såväl den krypande spelandan som ett förfall med gotiska undertoner. Problematiken som kan uppstå i försök att levandegöra enslighet är i stort sett bortblåst och då det industriella helvetet bryter löst på allvar förnimmer man en känsla av att vilja ta hissen långt ner i infernot. Plågoandarna från spelen är aldrig långt borta med Pyramid Head i spetsen, en uppgraderad form av Liemannen som bär upp den oundviklighet och desperation man känner från Silent Hill 2.

Den vackra ytan blir dock en kontrast till de bleknande karaktärerna. Radha Mitchell rusar omkring från mardröm A till mardröm B i ren tv-spelslogik, en form av berättande som ofta ter sig simpel men vars intrig slutligen räddas upp i slutet av filmens mörker. Samma sak gäller för Sean Bean som spelar fadern, vars enda riktiga existensberättigande i filmen beror på en scen. Starkast lyser Jodelle Ferland, (spökbarn från Kingdom Hospital) som bär upp rollen som en något annorlunda blåklädd flicka. Även Deborah Kara Unger finner sig i sin roll som Dahlia, den kvinna som förkroppsligar limbo mer än något annat.

Den ekande känsla av vemod och misstänksamhet som sipprar ut ur de fyra Silent Hill-spelen har inte anammats tillräckligt av Gans. Mystiken som aldrig släpper taget i spelen blir i filmatiseringen aldrig riktigt gripande, dock bättre än många av dagens skräckfilmer. När Gans har ett så omfattande spektrum av potentiella helveten att tillgå räcker det inte med en mördande vacker yta, den personliga skräcken kräver ett större djup för att slå rötter.

Stefan Björnlund