Recension - Blu-ray/DVD

Jag köpte en grå låda för pengarna jag skrapat ihop på sommarjobbet den sommaren. Den grå lådan var förstås spelmaskinen PlayStation. Mitt allra första spel var ett grandiost och älskvärt RPG vid namn ”Final Fantasy VII”. Plötsligt insåg jag att det var en klar fördel att äga ett minneskort.

Man fick följa den före detta elitsoldaten Cloud i hans och hans vänners episka kamp mot det exploaterande kraftbolaget Shinra och senare den utomjordiskt påverkade hybriden Sephiroth. Jag klarade spelet efter flera tiotal timmar av obetalbar spelglädje. Men de gigantiska extrabossarna (en i öknen, en i havet) rådde jag aldrig på.

För några år sedan blev den framgångsrika spelserien datoranimerad långfilm med skyhög budget och stora ambitioner. Och visst var ”Final Fantasy: The Spirits Within” en rejält snygg film. Men den var för dyster och för fristående och saknade karaktärer som man brydde sig om.

”Final Fantasy VII: Advent Children” borde ha varit den långfilmen. Men nu är den här i sin egen rätt. Släppt direkt på dvd i Sverige och resten av världen. Två år efter premiären kommer den hit. Ofattbart lång tid har det tagit! Värt väntan? Givetvis.

Två år har gått sedan det episka äventyret som var ”Final Fantasy VII”. Cloud driver omkring på sin coola motorcykel som rymmer hundraelva rakbladsvassa och spretiga svärd. Han har ännu inte kommit riktigt till ro. Jobbar för en budfirma. Det händer att han tänker på sin förlorade blomsterflicka. En sjukdom härjar som någon slags pest på grund av rubbningar i livsströmmen, har jag för mig. Tre gringos med silverfärgat hår har dessutom något skumt i görningen.

”Final Fantasy VII: Advent Children” är en otroligt snygg och genomtänkt historia som alla vänner av spelserien lär ta till sig, och säkert flera andra också. I princip alla gamla bekanta som är i livet gör comeback; Yuffie, Vincent, Tifa (som har en läcker fightingscen i en kyrka, varefter en mobilsignal med spelets segertrudelutt spelas upp), Barrett (som gör en klockren entré), Cait Sith (icke att förväxlas med ondingarna i ”Star Wars”), Cid med luftskeppet och kattdjuret Red XIII. Mer screentime för gänget hade inte skadat, samtidigt som det är begripligt att man väljer att fokusera på spikfrisyren och portalfiguren Cloud.

Jag kunde också önska att man fick se fler hörn och vrår av den färgstarka och tilltalande världen som man lärde känna så väl i spelet. En speltid på minst två timmar hade jag inte heller tackat nej till. Och lite, bara lite, mer kräm i handlingen vore najs. Men det är fortfarande en lyckad film i många avseenden. På ett japanskt, respektfullt och vackert vis. Vetenskap och högteknologi möter monster och magi. Ett måste för alla FF-fans.

Johan Karlsson