Recension - Bio
Det är lite av en deja vu. För exakt sex år sedan såg jag nämligen samma film på Umeå Internationella Filmfestival. Eller samma och samma, det var originalfilmen, döpt till "Il Mare" och inspelad samma år i Sydkorea. Då hette regissören Hyun-seung Lee. 2006 års version är amerikansk och regisserad av en argentinare. Sex år sedan är lång tid och jag minns inte riktigt hela berättelsen. Men hela tiden då jag ser den amerikanska versionen kommer små igenkännande suckar. Till slut har jag svårt att bedömma om jag sett originalet en gång till eller om det är den nya. Ännu märkligare är känslan av kärt återseende. Det är faktiskt sant. Börjar ju nästan låta lika övernaturligt som filmens tema. Bäst att inte grubbla mer på detta...
I huvudrollerna ses "Speed"-paret tillsammans igen efter flera år, Keanu Reeves och Sandra Bullock och jag måste direkst säga att jag faktiskt kunde se dessa två utan agera utan att ha några större svårigheter. Trodde aldrig jag skulle säga detta, men så är det. Men å andra sidan kanske det inte är en så stor bragd heller. För sex år sedan kallade jag "Il Mare" för en saga hellre än em berättelse, vilket jag väljer att göra nu också. Denna saga kräver inte speciellt mycket av någon, varesig skådespelare eller regissör. Den är självgående i all sin enkelhet.
Det övernaturliga inslaget är av en helt annan sort än vi är vana vid. Här handlar det inte om monster, poltergeist eller parapsykologiska fenomen -här handlar det om ett hack i tiden. Låter enkelt, verkar komplicerat till en början, men snart känns det som det mest normala i världen. Återigen, så typiskt sydkoreanskt, eller kanske östasiatiskt. Ingen annan stans i världen vågar man ta ut de svängar som svagt berör den yttersta gränsen för vad som är naturligt godtagbart och vad som ska benämnas övernaturligt. I östasiatisk martial arts-film är det helt normalt att springa på väggar och dansa på vattenytan. Även ett hack i tiden.
I Sverige tar vi emot filmer som "Hero" med blandad förtjusning. Vi imponeras av färgerna och tekniken, men det finns alltid en skara som aldrig kommer kunna köpa väggspringningarna och vattendanserna. Hos dessa människor saknas något av det viktigaste verktyg en något så när luttrad filmälskare bör ha -fantasi. I "Lake House" är fantastin nödvändig även om den inte är av samma slag som t.ex. "Hero". Romantiken är så stark i filmen att den nästan tar bort fokus på det knäppa och övernaturliga. Denna romantik fanns år 2000 och den finns även 2006, vilket jag tackar för. Det hade annars varit det största orosmolnet, att man inte lyckats att få med mystiken från originalet.
Slutligen så är "Lake House" trots sitt sega tempo, fantastiskt mysig på något sätt som tilltalar mig i min egna kärlekskranka vardag. Det är helt enkelt mysigt och helt okej. Och jag är imponerad.
Kommentarer