Recension - Blu-ray/DVD

”Citronträd och motorolja”, en filmtitel man kan analysera på många olika plan. Dels så kan man ju analysera bara titeln i sig, och vad den egentligen vill säga. Vad kan en film med den titeln tänkas vara för typ av film och vad kan den tänkas handla om? En märklig kock? Sedan så kan man ju också undra vilken målgrupp en film med titeln ”citonträd och motorolja” kan tänkas rikta sig till. Är det någon som överhuvudtaget känner sig sugen att se en film med den titeln? Det verkar som filmbolaget även har analyserat filmens titel, och kommit på att den nog ändå inte var så tilltalande. Därför så har man lagom till releasen av dvdn beslutat sig för att använda sig av den något seriösare originaltiteln ”The worlds fastest Indian” för att locka fler till att se den. Jag tänker dock fortsätta kalla filmen ”citronträd och motorolja”, bara för att jävlas.

”Citronträd och motorolja” är en film baserad på verkliga händelser om motorentusiasten Burt Munro som reser ända från Nya Zeeland till Utah för att slå hastighetsrekord med sin Indian från 1920. Filmen skildrar hans resa och hans, om inte uppgång och fall, uppgång och uppgång. Burt spelas av Anthony Hopkins, som förresten för varje år som går får färre och färre ansiktsdrag och mer och mer liknar ett… barn? Ett barn med pacemaker. Hans insats i filmen går dock inte att klandra. Han framställer själva arketypen av en mysgubbe så som man vill att en mysgubbe ska vara, speciell, oberäknerlig och med ett hjärta av guld.

Filmens hantverk är det inte heller något egentligt fel med. Fotot är hyfsat snyggt, och alla de andra tekniska aspekterna också för den delen. Det är väl musiken då som inte är helt hundra, med sin fantastiska upprepning av en ljudslinga genom hela filmen. (som även den känns som en upprepning av en musiksnutt vi hört i hundra filmer innan) Vad som gör att ”Citronträd och motorolja” gör sig förtjänt av det låga betyg som två ändå är, är att den inte tar sig för ett dyft. Precis allt som är med i filmen har vi sett både en och två gånger förut, och istället för att göra någonting som känns åtminstone lite fräscht, så väljer man att vandra stigar som sedan länge blivit söndertrampade.

För hur mysig och trevlig ”Citronträd och motorolja” än må vara, så kan man inte hjälpa att få känslan av att kasta bort dryga två timmar av sitt liv med att se en film som man redan har sett. Det är liksom ingen som någonsin tvivlar på att (SPOILER:) Burt mot alla odds kommer att klara biffen, och bli världens snabbaste man på en indianmotorcykel, samtidigt som publiken jublar i ett fett inferno av smörighet. Så känns det filmen igenom, som om Burt egentligen inte stöter på några egentliga hinder, inte har några fiender, utan får en ny vän för varje person han stannar och pratar med. Det är en klassisk feelgood-film med andra ord, och inga risker tas för att äventyra publikens härliga maggropskänsla när de med feta leenden går och sätter sig i sina bilar på väg hem från biografen.

Det känns som om jag har sett nog av filmer där det bara går bra för folk hela tiden, de enda motgångar de möter är triviala saker som ändå övervinns med en handvändning. Så fungerar inte livet, och jag vet inte ens om jag vill att det ska göra det heller. Om jag varje dag skulle mötas av en hord lismande ryggdunkare som jublade varje gång jag gjorde något, så skulle jag förmodligen ta livet av mig.

Kim Ekberg