Recension - Blu-ray/DVD

Hmmm? Denna film lämnar mig något konfunderad. Jag har inte riktigt bestämt mig om den är ett mästerverk (i Svenska mått) eller en B-film (i stora mått).

Jägarna är som DVD kopia en helt klart njutbar upplevelse. Ljudet och bilden är mycket bra och speciellt, precis som det skall vara i en svensk… ja, skandinavisk film. Bilden är skarp och djup, färgerna mera naturliga än i Amerikanska motsvarigheter, ljudet mera detaljerat och över det hela hänger det ett något råbarkat och osofistikerat intryck. Denna egenskap ger Jägarna en spännande, klaustrofobisk känsla. Jag antar att regissören Kjell Sundvall har sökt just denna känsla och han lyckas förmedla spänningen och det ökande hotet mot Lassgårds huvudperson på ett smygande sätt, något som uppskattas bland thrillervänner.

Visst, Jägarna är en lyckad thriller, det är en välspelad och välregisserad film, men ändå finns det något som inte stämmer. Jag skulle tro att det är försöket att få Jägarna att lika en Amerikansk förlaga, i detta fall en klassiker vid namnet "Deliverance" (Den Sista Färden), som också spelade på skillnader och fördomar mellan urbefolkning och stadsfolk. Jag går inte in på handlingen utan konstaterar att där "Den Sista Färden" var äckligt våldsam, förnedrande och spelmässigt balanserad är Jägarna en mera rakt på sak thriller. Skådespeleriet i Jägarna är nämligen inte i samma klass som i "Den Sista Färden", men håller dock måttet.
Rolf Lassgård gör en kanonroll som Stockholmspolisen som återvänder till sina hemtrakter. Han tolkar sin frustration på ett nyanserat och sprängande intensivt sätt. Hans bror, den elake, spelas av Lennart Jähkel och trots att man allmänt varit lyrisk över hans tolkning så tycker jag nog ändå att hans överspel är överspel i överkant. Han är duktig, det finns det ingen tvekan om, men i denna film litet för duktig för sitt eget bästa.
Storboven spelas av Finnen Jarmo Mäkinen vars uppenbarelse för evigt kommer att förknippas ihop med ondskan själv. Jag har svårt att tänka mig att Mäkinen skulle göra en roll som velourpappa i en romantisk komedi av Colin Nutley.
På tal om Nutley så spelar hans fru Helena Bergström en av rollerna i Jägarna och gör det med rutin. Varken bra eller dåligt. Åke Lindman är en menlös polischef och även han spelar på rutin. Alltså har vi en originell svensk thriller som trots sina meriter blir lite för mycket… ja, rutin.

Kjell Sundvall är en regissör som skulle förtjäna få en svinstor amerikansk budget, ett kanonmanuskript och en knippe talangskådisar. Då finge vi se på en ny svensk stjärna. Jag tror på Sundvall och hans talang.
Redan 1986 gjorde han en av de bästa Svenska filmerna genom tiderna, "I lagens namn". Jag såg denna film på Filmstaden i Stockholm vid premiärtid och imponerades stort av bildspråket, den mörka stämningen och i synnerhet ljudet. "I lagens namn" är än idag en hållbar och sevärd film.
Sundvall har också gjort "Det sista kontraktet", ett fiktivt, alternativt scenario till Palme-mordet. Mycket bra gjort, Sundvall! Underskattad av många, men trots detta ett hantverk som skulle duga i internationella sammanhang hur väl som helst.

Jägarna då? Tja, man kan säga att filmen är värd att se, t.o.m. äga och se då och då. Å andra sidan bör man också i sådana fall äga "Deliverance" och se vad som sporrat Sundvalls film. Om man ser Jägarna utan att jämföra den med något annat, så är den ett mästerverk, spännande och skruvad. Om man jämför den internationellt blir det en likvärdig thriller med fina, skandinaviska nyanser, men den sista klämmen saknas fortfarande.

Hur som helst har jag nu bestämt mig: Jägarna är en A-klassfilm och en milstolpe i svensk filmhistoria.

Jan Ahlgren