Recension - Blu-ray/DVD
Svensk film får dagligen motta kängor från höger och vänster, befogade sådanna och mindre befogade. Svensk film beräknas av oss svenskar själva att vara både tekniskt oavancerad, fantasilös och tråkig. Detta kan bero på att halva vår filmproduktion består av polisfilmer i olika serier, som alla nästa är identiskt lika varandra. Detta kan också bero på någonting annat, men det tror jag också. Så, Kära Svennar! Vi har kommit till en punkt då vi faktiskt måste välja mellan två alternativ. a) Vi slutar klaga på vår egen filmproduktion, som faktiskt gett oss en hel del fantstiska filmer genom åren, eller b) Vi slutar se på allt vad Wallander, Beck, Barbarotti och allt vad det heter, för först då kan vi slipp 14 stycken godtyckliga plantskolekrimminalare om året.
Tills ni har valt sida så passar vi väl på att recensera senaste Wallander då, “Blodsband” heter den. Som ni minns så är ju två stycken Wallander-serier igång samtidigt, den klassiska med Rolf Lassgård, och den lite mer farliga och rebbeliska Krister Henriksson i den andra. “Blodsband” är en ny del av Henrikssons Wallander. Filmen har sin utgångspunkt vid ett mord på en båt. Ganska kvickt så snokar Wallander och hans tappra män upp anknytelser med ett mystiskt sällskap, och ett mord utlöser ju som bekant ett annat, och så var snöbollen i rullning.
Att kalla “Blodsband” för en dålig film vore något av ett tjänsterfel, även om det känns ganska så inbjudande. Oinspirerad är nog snarare rätt för en film som denna. “Blodsband” är exakt samma sak som vi har sett hundratals gånger tidigare I likartade filmer och i miniserier på SVT. Ett mordfall nystas sakta men säkert upp, tar sina vändningar, och till slut så hittas mördaren. Under resans gång så får vi dock även en liten inblick i huvudpersonens liv, och även fast den är minimal, så förväntas vi därmed att känna någonting gentemot själva utredningen. Filmen rullar på, vi har aldrig tråkigt, men efteråt så kan man inte riktigt hjälpa den där känslan av att en och en halv timma av ens liv är försvunnen, och att man aldrig kommer att få tillbaka den tiden igen.
Stickspår:
Det finns dock små behållningar med “Blodsband” som jag dock vill nämna i ett stickspår som detta. En känd skådis från Anders och Måns säsong 1 dyker upp som en polistjänsterman upprepade gånger under filmen. Slut.
Allt med filmen känns gjort på ren rutin. Skådespeleriet känns som bäst oengagerat, intrigen känns så gjord och spänninsscenerna rent pinsamma. Allt är som det förväntas vara I en film som denna alltså, och jag har svårt att se att någon skulle kunna bli besviken på denna film. Det är också det som är felet på svensk film just nu, att folk inte anstränger sig med att komma med någonting nytt, utan nöjer sig med att göra filmer som de vet att publiken ändå kommer att se. Det är därför NI måste överraska och sluta att vara en passiv publik därhemmma I sofforna. Nästa gång du står där i macken och ska hyra en rulle inför kvällen, tänk då ett steg längre än att bara plocka på dig senaste Beck eller Wallander. Kanske ska du prova någonting lite spännande, utländskt. Tycker du att svensk filmindustri behöver en förändring till det bättre. Då är det B som är allternativet för dig att rösta på!
Kommentarer