Recension - Blu-ray/DVD

Nej, nej, nej. Inte ännu en Wallander att recensera. Daniel & Fredrik (chefredaktörer på Tellusfilm), vad har jag gjort för att förtjäna detta öde? Har jag slängt ihop en oinspirerad veckokrönika nu igen? Har jag trampat på några oväntat ömma tår? Har jag olyckligt ovetande sågat någon av era favoritfilmer vid fotknölarna? Men, men. Det är väl bara att bita i det sura äpplet som heter ”Wallander: Jokern”. Om inte Mattias kan ta över uppdraget? Nahä, okej då.

Jokern är namnet på en krog som den elake krogkungen äger. Den elake krogkungen har tidigare undkommit lagens långa arm. Men nu är han i hetluften igen sedan en kvinna blivit avrättad inför sin åttaåriga dotters chockade åsyn. Krogkungen är huvudmisstänkt. Malmö-snuten Frank Borg (gästspelande Jakob Eklund) vill inget hellre än att sätta dit den elake krogkungen. Borgs arbetsmetoder är grova och följer knappast regelboken. Ola Rapaces poliskonstapel, vad han nu heter, blir impad av den hårdkokta stilen hos sin nyblivna kompis/kollega och hamnar snart själv i trubbel. Man känner dock ingen sympati för honom, utan retar sig snarare på hans oprofessionella beteende.

Jag har ett grundläggande problem med de nya Wallander-filmerna har jag kommit fram till, utöver bristen på skåningar i Ystad. Krister H och Johanna S är ena tradiga surpuppor i sin gestaltning av far och dotter polis! Det är det jag stör mig på. Detta livlösa ”skådespeleri” och denna kroniska brist på humor sänker en besvärlig skugga över hela filmserien. Därför kvittar det om man hyr in duktiga gästskådespelare. Därför kvittar det om man visar vackra skånska vyer vid havet. Därför kvittar det om brottsgåtan vissa gånger är ganska smart och väl intrasslad. Som i det här fallet.

Bäst med filmen: Göran Ragnerstams skådespeleri och sandslottsutpressningen.
Sämst med filmen: Surpupporna Wallander och den opassande jazziga musiken.

Vädjan: Kan inte Tellus-Mattias recensera nummer tretton? Snälla.

Johan Karlsson