Recension - Blu-ray/DVD

Är det något jag älskar så är det bakad potatis och sarkasmer. Det senare får man vanligtvis sin beskärda del av i David E. Kelleys rappa advokatserier. ”Boston Legal” är inget undantag. Sarkasmerna haglar.

”Boston Legal” kretsar kring de stundtals extrema och ständigt frispråkiga advokaterna Denny Crane (William Shatner från ”Star Trek”) och Alan Shore (James Spader från ”Stargate”). Deras yrkesliv på advokatbyrån Crane, Poole & Schmidt kolliderar inte sällan med kollegornas mer seriösa inriktning. Kollegorna består av en bestämd gammal räv som styr skutan, Paul, en manlig antagonist till Alan Shore, Brad, som alltid får erkänna sig besegrad, både som advokat och alfahane:

Brad Chase: - I outrank you.
Alan Shore: - And I'm such a slut for authority.

Och tre Barbies som mest ser snygga ut (i synnerhet Tara) ryms också på kontoret. Brudarna får emellertid mer att göra under seriens gång, i alla fall två av dem. Den tredje får sparken lite hastigt och lustigt. Fäster mig mest vid Monica Potters fokuserade advokat Lori, som motvilligt attraheras av Alan Shore. Efter ett antal episoder ansluter äldre delägaren Schmidt för att ingjuta kvinnokraft. Hon sätter Crane och Shore på plats när det krävs:

Alan Shore: - Shirley? What about senior partners? There would be nothing wrong with me, lusting, say, after... you? Would there?
Shirley Schmidt: Go subscribe to National Geographic. Make a list of the places you'll never get to visit. Add to that list, Schmidt.

Seriens kärna, bortsett från kvicka repliker och galenskap, är den starka och osannolika vänskapen mellan Crane och Shore. Crane är äldre, Shore är något yngre. Crane är republikan, Shore är demokrat. Crane har sin storhetstid bakom sig, Shore är i sitt livs juridiska form. Deras vänskap är hjärtlig och underförstådd. I regel avrundas ett avsnitt av ”BL” med en kvasifilosofisk balkongscen med de två förtroliga herrarna. Vid ett tillfälle röker de cigarrer ur öronen. Shatner och Spader är lysande i sina roller, såväl tillsammans som isär. Shatners karaktär Crane får en kick av att upprepa sitt eget namn:

Denny Crane: - How's your memory?
Harrison: - My memory's fine.
Denny Crane: - What's my name?
Harrison: - Denny Crane.
Denny Crane: - Like you mean it!
Harrison: - Denny Crane!
Denny Crane: - What's my name?
Harrison: - Denny Crane! (skriker)
Denny Crane: - No further questions.

Vad händer då i första säsongens sjutton avsnitt? Quite a lot. Välskrivna och smått fantastiskt framförda slutpläderingar med glöd går det inte att komma ifrån när David E. Kelley är i farten. Minst två rättegångar per avsnitt avverkas. Annars kan man räkna med moraliska dilemman (Shores metoder är inte alltid rumsrena), spikrak samhällskritik (tex om högervinklade Fox News och inhumana dödsstraff i Texas) samt kärlek och ”känslodravel” (som Crane väljer att kalla det).

I rättssalen passerar den ena konstiga figuren efter den andra; en nervös kvinna med ett löst porslinsöga, en kortvuxen stekpannemördare som får återfall, dyngbaggar, brödrostoffer och inte minst en underlig domare som bor hemma hos mamma och är rädd för att bli tagen för en fjollfikus. Tänk John Cage och hans grodor i ”Ally McBeal” så förstår ni hur den absurda humorn kan ta sig uttryck. Fast den komiska tonen är mörkare och mer sexistisk i ”Boston Legal”. Det är den. Och det är förstås ett medvetet drag för att serien ska ha sin egen nisch.

Alan Shore: - You know I'm not about to go to Texas and not ride the mechanical bull, Chelina. That would be like going to Los Angeles and not sleeping with Paris Hilton.

Det är trevligt att Kelley gör det klart för sin publik att hans tv-serier verkar i samma universum. ”BL” är ju en spinoff av ”Advokaterna” som i sin tur gjorde några crossoverepisoder med ”Ally McBeal” för länge sedan. Dessutom gästspelar, som den uppmärksamme säkert observerar, rektor Harper från skoldramat ”Boston Public” i ett avsnitt av ”BL”. Det ger ett mervärde för fansen, dit jag utan protest räknar mig själv.

”Boston Legals” storhet ligger i att serien lyckas med konststycket att beröra på flera olika plan. Den pendlar mellan att vara hysteriskt rolig, moraliskt tänkvärd och genuint känslosam. Till och med spännande med jämna mellanrum. David E. Kelley är ett geni. Han drar kaniner ur hattar (se pilotavsnittet för en ordagrann djupdykning i begreppet) som ingen annan i advokatseriernas förlovade land. ”Boston Legal” är skön underhållning. I rest my case.

Johan Karlsson