Recension - Blu-ray/DVD

”Livet är inte en följd av brådskande ”nu”. Det är en håglös obetydlighet av ”Varför skulle jag”.”

Säger 1600talsskalden John Wilmot, även kallad the Earl of Rochester. Berättelsen om honom är en inte så färgglad, oerhört cynisk men gripande och intressant historia. För att kretsa kring en playboy har handlingen mycket lite porr att erbjuda. Desto mer av briljerande skådespeleri och trollbindande vackra bilder sprungna ur förförisk dimma. ”Johnny Depp gör en fantastisk roll”, som HIT Fm så fantasifullt konstaterat på baksidan av fodralet. Johnny Depp gör ALLTID fantastiska roller. I den här gestaltningen visar han än en gång hur han med hjälp av de enklaste knep lyckas förvandla sig till en annan människa. En annorlunda röst, en behärskad mimik samt ett rörelsemönster som noga följer karaktärens humör och förfall. Så enkelt, och så svårt. Johnny Depp är en av de skickligaste inom branschen, och det på grund av det ständiga finslipandet av verktygen; den egna kroppen, de egna uttrycken. Varje skådespelare lär sig denna träning. Inte alla orkar eller lyckas traggla sig fram till nyskapande resultat.

John Malcovich är en annan, värd att nämna. I den här filmen nästintill oigenkännlig; själv upptäckte jag inte förrän efter en kvart att det var han som spelade kung Charles den andre, Johns kompis! Måhända har Samantha Morton liknande förutsättningar. Bra är hon, vacker är hon. Och en riktig liten feminist, i ett kostymdrama som annars vimlar av horor och uppoffrande hustrur. (Dock lyckas alla bli levandegjorda, utan klyschor, vilket bör framhållas.)

”The Libertine” är ett perukkalas av stora mått. Efter en inledning som försäkrar att vi som publik ska fascineras, förfäras men alltjämt behålla vår lojalitet till huvudkaraktären, glider vi in i detta 1600talsEngland. En skitig, syfilissmittad lervälling. Med ett Jane Austen-språk polerat med ”cunt” och ”fuck”. Och med filmiska detaljer som får en att överraskat jubla.

Någon femma är det dock inte tal om. Trots bra historia, lagom dos underhållning samt det där härligt bisarra och perversa som Johnny Depp kan locka fram med enbart en blick; så har filmen problem med att upprätthålla min koncentration. Kanske är det färgerna som tröttar ut mig. Färgerna, som är dova, suddiga. Färgerna som även är en styrka, missförstå mig rätt, men alltjämt: man blir trött. ”All men would be cowards – if they only had the courage”, säger John och ler cyniskt. Alltid denna bäcksvarta cynism. Och visst: det är den som för filmen framåt, som färgar den och gör den intressant. Men också tynger ner den och får en att längta efter lycka. Samantha Morton spelar aktrisen Elizabeth Barry, som John bestämmer sig för att lära upp inom teateryrket. Teater är Johns sätt att uthärda, han blir enbart berörd genom teatern, säger han; livet lyckas inte nå fram till honom. Elizabeth blir den enda källa till glädje, den enda som lockar fram ett äkta leende ur the Earl of Rochester.
I övrigt är Johns liv mörkt, och trots all humor i filmen lider den av sin berättarstil, som emellanåt tycks trög och långsam, för att i nästa stund göra gigantiska tidshopp.

En trollbindande intressant berättelse, som är värd att se för skönhetens skull. En vag fyra för det. Men den har som sagt inte riktigt vad som krävs för att stanna kvar i minnet.

Lina Arvidsson