Ljuset håller mig sällskap

  • Svensk titel: Ljuset håller mig sällskap
  • Originaltitel: Ljuset håller mig sällskap
  • Speltid (min): 79
  • Release (Bio): 2000-08-26
  • Release (Blu-ray/DVD): 2002-01-11

Recension - Blu-ray/DVD



- För mig har ljuset blivit en passion som dominerar mitt liv och gett livet en ny innebörd - inte bara som fotograf. Ljuset ger mig en känsla av andlig atmosfär. Du har ljuset och behöver inte känna dig ensam.

"Ljuset håller mig sällskap", Carl Gustaf Nykvists dokumentär om sin världsberömde pappa: filmfotografen Sven Nykvist, är en ömsint skildring av en försynt och vänlig man från Småland med en sällsynt känsla för ljuset. En man vars envisa passion var så stark att han offrade allt för filmen och medelst en filosofi som, för enkelhetens skull, kan sammanfattas med uttrycket less is more kom att nå stora resultat, ja rent av statusen av att kallas den mest inflytelserika filmfotografen någonsin. Inspelningen påbörjades 1998, samma år som Sven fick diagnosen afasi (språkstörning som uppstår när hjärnans språkcentrum skadas) vilket innebär ytterst få intervjuer med Sven men desto fler med andra. För att bara nämna några av den imponerande samling celebriteter som ställt upp här och öppenhjärtigt berättat om Sven: Ingmar Bergman, Woody Allen, Susan Sarandon, Roman Polanski och László Kovács. Samtliga har något värdefullt och intimt att meddela, men personligen tycker jag nog det är mest givande att höra Ingmars tankar och åsikter. Det är trots allt de två själsfrändernas långvariga och magiska samarbete, som på inspelningarna gränsade till det telepatiska, och i synnerhet deras experimenterande med ljuset i början av 60-talet ("Nattvardsgästerna", 1962) och framåt som verkligen satt sin prägel på filmfotografin.

- Det är ingen tvekan om att det var Ingmar Bergman som lärde mig känna vördnad för ljuset, det verkliga, sanna och levande ljuset.



Filmhistorisk identitetskris - Bibi Anderssons och Liv Ullmans ihopsatta ansiktshalvor i "Persona", 1966.

Till filmens svagare punkt hör just det att huvudpersonen själv fått så lite utrymme att säga sin mening. Alldeles för lång tid läggs på transportsträckor där man låter Sven cykla genom de småländska skogarna, eller sitta på flaket bakom en traktor, istället för att använda sig av mer angelägen information, t.ex. gamla intervjuer eller ett vardagsporträtt av Svens dåvarande livssituation, som kunde driva handlingen framåt. Det är faktiskt som om rädslan att en för ingående skildring av Svens sjukdom skulle ändra filmens fokus fått överhanden. Man går nämligen som en katt kring het gröt istället för att rikta in sig mot kärnan, vilket väl i och för sig kanske är förståeligt, det beror säkert på ren faderlig hänsyn från Carl Gustafs sida, men det är synd eftersom det lämnar en del frågor obesvarade.

Av det enkla skälet att Sven Nykvist tillhör det fåtal svenskar som på allvar satt sitt avtryck i filmfotografins historia och så till den grad inspirerat en mängd efterföljare världen över, anser jag likväl att det borde höra till den gängse filmintresserades allmänbildning att någon gång se denna film, även om den besitter vissa brister.

Den världsberömde svenske filmfotografen Sven Nykvist avled i höstas, 2006, till följd av sviterna från en lång tids sjukdom. Sven föddes 1922 i Moheda, Småland, och hann fotografera över 125 filmer under sin 56 år långa verksamhet som A-fotograf. Han belönades med två Oscar, för filmerna "Viskningar och rop" (1972) och "Fanny och Alexander" (1982), båda ihop med Ingmar Bergman.

Gustav af Ugglas

Kommentarer