Recension - Blu-ray/DVD
"New York Waiting" är en film gjord av ett svenskt team, med en svensk regissör, men inte i Sverige, utan i staterna och med amerikanska skådisar. Filmens huvudperson är den hopplöse romantikern Sidney, som begett sig till New York för att träffa en kvinna han förälskat sig i. Kruxet är bara att han inte stämt något egentligt möte med kvinnan, utan bara skickat henne flygbiljetter och anvisningar om att de ska mötas i Empire State Buildings topp vid ett visst klockslag. Men stora förhoppningar om att kvinnan ska dyka upp finner Sidney väntan till tidpunkten ganska så olidlig, men turligen så träffar han Amy, som också väntar på någonting, och de bestämmer sig snabbt för att de ska vänta tillsammans.
Ganska tidigt inne i filmen så känner jag att hoppet om att detta ska vara någonting bra är ganska så litet. Filmen inleder riktigt dåligt, med taskiga skådespelarinsatser, en tråkig händelseutveckling, samt ett påträngande soundtrack. Man kan tydligt märka hur regissören inspirerats av filmer som "Lost in Translation", och försöker använda integrerad musik för att föra historien vidare. Detta går rent ut sagt åt helvete, och är utan tvekan filmens absolut sämsta sida. Det känns inte som om "New York waiting" litar ett dyft på sina skådespelare eller sin historia, och när man känner att man har kommit ett litet uns närmare karaktärerna så tornar totalt missanpassad musik upp sig, och man känner sig bara som en passiv åskådare till en dålig musikvideo. Hela tiden så hindrar musiken på detta sätt filmen från att gå vidare eller att gå djupare, vilket är otroligt synd.
För när "New York waiting" är som bäst så fungerar den faktiskt ganska så hyfsat. De scener där Sidney och Amy bara flanerar runt och pratar med varandra känns som en mycket sämre om än småtrevlig version av Before Sunrise/Sunset. Visst känns dialogen en aning lam, och egentligen inte alls särskillt trovärdig, men det kan man köpa ibland. Man kan också köpa att skådespelarna försöker verka som folk verkar i verkligheten fast de egentligen inte verkar vara något annat än just skådespelare som verkar verka som folk verkar. Nu tappade jag bort mig själv lite, men hursomhelst så är filmen ibland småtrevlig att kika på. Det var det jag ville ha sagt.
Men ändå så kan man inte komma ifrån alla filmens brister. Man kan ibland bli så förbannat trött på filmer som gör samma saker som man redan har sett tusen gånger, fast mycket sämre. Är det så svårt att försöka komma med någonting nytt egentligen? För hur myspysigt puttenuttig filmen ibland blir så är den ju fortfarande redan i scenen efter helt oinspirerad och död. Jag menar; hur i HELVETE tänker man som regissör när man väljer att berätta backstoryn med hjälp av sentimentala återblickar? I svartvitt!? Och hur kan man misshandla en låt som Frida Hvönens "Valerie" utan att ens skämmas lite? Och hur FAN kan man avsluta en film på det här sättat och tramsa bort hela resten av filmen? Frågorna är många, och svaren som vanligt omöjliga att få. Om man vill vara snäll så kan man säga att "New York Waiting" är en ambitiös, ganska tekniskt begåvad, och stundtals småtrevlig film. Och vi kanske nöjer oss där, för elakheter och ondska finns det väl nog av i världen som det redan är?
Kommentarer