Recension - Blu-ray/DVD

Lucky McKee visade med sin debutfilm ”May” att han var ett namn att räkna med i framtiden. Med en egen och smått bisarr berättarstil hänförde han och gav mersmak inom en genre som alltför ofta lever på nostalgi. Att han fick bidra till ”Masters of Horror”-seriens första säsong talar för sig själv. Därför blev jag överraskad när jag under det dagliga IMDB-sökandet upptäckte att han skulle göra en konventionell skräckfilm om en flickskola i en hemsökt skog. Det kändes helt enkelt inte som ett steg i rätt riktning för en såpass egensinnig regissör. Skulle McKee lyckas med ett koncept som var nära på att få Shyamalan att gå in i väggen?



Heather (Agnes Bruckner) blir skickad till Falburn Academy av sina föräldrar, som straff för att ha försökt tända eld på en skog. Ironiskt nog hamnar hon i en flickskola som är omringad av, just precis, en skog. Skogen och skolan visar sig bära på ett mörkt förflutet, innefattandes häxor, farliga grenar och självmordsförsök.

Här har vi en omvänd ”Ondskan” i amerikansk rysartappning, i regi av en man som kan sina kvinnoporträtt. Den faller platt på många vis, och intrigen som byggs upp är mer förutsägbar än ett MacGyver-avsnitt, men ändå finns det något som skiner. Fotot är sjukligt snyggt, husguden Bruce Campbell gör en biroll, dialogen emellan tjejerna är tillkrystad och komisk på helt rätt sätt, och framåt slutet framgår nästan ”The Woods” som en halvhjärtad hyllning till Argentos underbara klassiker ”Suspiria”. Men precis som jag misstänkte på förhand är det just kryddan som saknas. Den är helt enkelt för bisarr och egen för att kunna avfärdas som det vanliga Hollywood-skräpet i videohyllan, men samtidigt för tilltyglat för att löpa linan ut och bli en modern klassiker. I slutändan vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen.

Lucky McKee förblir en regissör på up-and-cominglistan som jag inte släpper ur sikte, för vissa scener i ”The Woods” bådar riktigt gott. Låt McKee även skriva manus nästa gång, så ska ni nog se att betyget blir högre.

Sebastian Lindvall