Recension - Bio
Stephen King är en av världens ledande författare inom skräckgenren, och många av hans tegelstenar har funnit vägen till vita duken eller tv-skärmen, med varierande resultat. Kings starka sida är, vilket filmskaparna alltid varit medvetna om, hans överväldigande berättelser. Berättelsen om Det, monstret som tar den skepnad som skrämmer mest (och då trivs bäst i kostymen som clown, boken om ”Det” kom ut år 1986 och fördjupar sig mer än filmen i delstaten Maines inneboende ondska. Kings barndomsstat för övrigt). Beundrerskan som tappar fotfästet i sin dyrkan (boken ”Lida”, 1987) och här alltså; ”1408”, det hemsökta hotellrummet där övernattarna dör inom en timma. ”1408” skrevs som en novell av King, efter att idén fötts av honom själv i boken ”Att skriva”, en handbok för blivande författare utkommen år 2006.
Kings svaga sida, ironiskt nog, är språket. Vilket man alltför ofta märker i produktioner som ”Langolièrerna” (1995, tv-produktion) och redan nämnda ”Det”, i form av klyschiga karaktärer och ett manus med den karaktäristiska ”King-humorn” som jag kallar den, med lama punchlines och onödigt övertydliga blinkningar av typen "titta vad rolig jag är".
Denna gången har det dock skett en omfördelning av ansvar. Matt Greenberg, Scott Alexander och Larry Karaszewski står som ansvariga för manuset. Nog har en del klassiska King-repliker smugit sig in här och var. Men den orolige kommer att bli lugnad: John Cusack står till eder tjänst. Med en utarbetad allergi för dåligt överspel och en ständigt lekfull ådra vaken i sitt yrkesutövande, är han som klippt och skuren i rollen som den enslige slusken Mike Enslin, med diktafonen som bästa vän näst efter spriten. I ”1408” kommer du att upptäcka hur bra Stephen Kings fåniga repliker kan sitta när det vill sig! Hur fint de kan spegla den lilla kaxiga människans kamp mot det stora onda okända…
Mike Enslin är författaren som gjort det till sitt kall att kartlägga läskiga hotell. Platserna där morden ägt rum, där väggarna är ingrodda av sensationell ondska och illdåd. Men utan att tro på det själv. ”Jag skulle inget hellre vilja än att se tecken på att det finns onda andar”, säger Mike Enslin och sätter sin kråka på böckernas försättsblad inför en skral skara lyssnare på en bokhandel nånstans. Hans liv tycks lika uppgivet som hans sömniga förflutna, de oförrätter och svek som ligger där bak nånstans och som han nu håller på att dränka med idel resa och sprit. Men en dag dimper det ner. Vykortet som får upp Mikes ögon för rum 1408… Och som vanligt när det gäller King är det ditt förflutna, inte monstren, som är det mest skrämmande.
Det luxuösa hotellet Dolphin erbjuder en stark kontrast till vår hjälte. Och kameran reagerar direkt! Genom att cirkulera runt Cusacks och hotellägare Samuel L Jacksons huvuden i en klaustrofobisk karusell dras vi som tittare oundvikligt illamående rakt in i storyn. Det är här det börjar; ondskan. Alla förstår vi att det som tidigare skett var en ack så harmlös inledning, nu börjar allvaret… Fotot imponerar förresten redan tidigare, i researchbiten inför. Ni vet den som brukar vara så tråkig, med stora bibliotek, en grön läslampa och en nattvakt som suckar och skakar på huvudet medan vår hjälte omänskligt plöjer och plöjer. Här liknar det en dataskärm, Cusacks trötta uppenbarelse reflekterad. Ett filmspråk som med sin avskalade flashighet har likheter med både ”Minority report” (2002)och ”Citizen Kane” (1941). Vägen till hotellrummet skildras med samma oväderssvettiga frenesi som de långa inledande bilscenerna längs med bergssluttningarna i ”The Shining” (1980. Likheterna mellan hotellfilmerna upphör dock, tack och lov, här). För att inte tala om de vändningar som utbryter i Mike Enslins psyke, i och med att det börjar hända saker i det där rummet. De bästa effekterna är ju trots allt de effekter som inte är specialeffekter, utan skapade med hjälp av rum, kamera och Cusacks minspel…
Som ni kanske redan förstått är detta, enligt mig och en hyfsat enad kritikerkår, en av de bättre i Kings bok-till-film-förflyttning. Mikael Håfström som föll platt på mage med ”Derailed” (2005), har med ”1408” stadigt klättrat i boxoffice-listan på amerikanska biolistor. Så härligt att se!
Och som sagt: skådespelarna. Inte bara Cusack och L Jackson, utan även Mary McCormack, som står för den där kvinnliga fägringen, ack så sällsynt och ointressant porträtterad i det mesta King föresätter sig (med briljanta ”Carrie” som ett av undantagen förstås). Jag skulle inte vilja vara gift med Stephen King, bestseller eller ej.
En liten eloge också till mini-birollen Clay, advokaten som skymtar förbi endast några sekunder, men som strålar av humoristisk tajming och utsökt skådespeleri; bra gjort William Armstrong!
Detta är en gastkramande, klart sevärd historia. Anledningen till trean och inte fyran i betyg, är att jag utan problem kunde sova inatt. Jag satt som på nålar större delar av filmen och har inte mycket negativt att yppa (vissa brister i manus, några skrämseleffekter som kunde varit bättre) men kanske, ni vet med alla skriverier och att jag sett trailern för typ ett halvår sen; kanske att jag väntat mig… ännu mer?
Kommentarer