Recension - Bio
Efter "Den Stillsamme Amerikanen" och "Rabbit Proof Fence" är nu den politiske filmskapare Phillip Noyce tillbaka med en ny omtumlande berättelse om det stora förtrycket - var det än finns att hitta. Den här gången söker han sig till 80-talets Sydafrika och de svartas kamp mot apartheid.
Det finns en unik styrka i Phillip Noyces filmer och det är hans karakteristiska berättande av de båda sidornas åsikter utan något som helst egentligt ställningstagande. Innan ni nu börjar hojta om att den här filmen bara skriker frihet ska ni tänka till själva - för det är ni som tar det ställningstagandet, inte filmen. Efter ungefär halva filmen är det då detta slår mig, karl har ju faktiskt inte ställt sig på de svartas sida i den här filmen. Inte egentligen i alla fall, och desto längre filmen går desto tydligare ser jag hur mänslig Tim Robbins vidrige karaktär Nic Vos(vilket skurknamn förresten!) är. När filmen väl är över står det tydligare än något; hade det inte varit för att vi nu idag vet att apartheid var fel hade vi sett omvänt på den här filmen. Än mer skrämmande är när man börjar applicera filmen till dagens politiska forum med självmordbombare och nödvändig tortyr som myntats i serier som "24".
För det är precis vad som händer i den här filmen. Nic Vos är inte en genomvidrig karaktär. Han är en familjefar som vet att apartheidsystemet är dömt att tillslut förlora, men idag är det hans jobb och plikt att bekämpa den onda terrorismen som utgörs av de svarta rebellerna som gärna flyr till närliggande länder och tränar i krigsläger för att sedan återta makten i sitt land(Al-Quidavibbar någon?). Nic Vos vill heller inte tortera eller vara brutal, inte mer än han måste för att göra det bästa för sin regering och sitt land(Jack Bauer någon?). Samtidigt följer vi terroristen Patrick och hans resa för att bomba Sydafrikas största oljefabrik, en aktion som skulle förlama hela den Sydafrikanska regeringen.
När filmen är över och apartheiden tillslut är över ligger det en väldigt obekväm känsla i luften, för tänk om det är så här som vi kommer att se tillbaka på 2000-talet om 20-30 år? Detta är filmens styrka, och Phillip Noyces helt unika filmskapande som bara gör den här filmen värd att se.
Utöver detta måste tyvärr erkännas att manuset inte är alltför starkt och filmen tar alldeles för lång tid för att komma dit den vill. Regin och skådespelarna är dock felfria och gör som tur denna film så bra som den kunnat bli.
En andra åsikt av Jennie Jarlborn:
Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större…
Det första jag kommer att tänka på efter att ha sett filmen ”To catch a fire” är just detta.
Det fruktansvärda i att inte få leva som en fri människa, att inte ha lika rättigheter, och vad det kan göra med en människa. För att få tänka fritt och rätt kan en människa utstå vad som helst. Hon kan lämna den hon älskar, sina barn, sitt land och sina vänner, utstå fruktansvärd tortyr och se sitt eget liv slås i spillror, bara för detta enda: Att få tänka fritt och leva i ett rättvist samhälle.
Patrick Chamosso, som filmen handlar om, är förman på ett stort oljekraftverk i Sydafrika under Apartheid regimen. Han är lojal mot de vita för de har inte gjort honom något, ännu, mer än att behandla honom som en hund och diskriminera honom för hans hudfärg. Men han har valt underkastelse framför revolt för han har ett rikt liv ändå. Han ser ingen mening i att revoltera eller sticka upp. Det är viktigare för honom att tjäna pengar så att han kan köpa vackra saker till sin vackra fru och få leva lyckligt och kunna sätta fram mat på bordet varje kväll till sina småflickor. När hans vänner på verket försöker värva honom vägrar han. Han vill inte ens sjunga de afrikanska sångerna om frihet och om att mörda boer som hans arbetskamrater sjunger för att stå ut i förtrycket. Han har det bra, tycker han, så varför förstöra det lilla han har?
Men Patrick drivs över gränsen. Omständigheter han inte har makt över gör honom till terrorist. Även denne till synes genomhederlige arbetare har lik i garderoben. I grannbyn har han en oäkta son som han vägrar att avslöja sin identitet för. Hemligheten blir hans fall. Efter ett nattligt besök hos sonen, blir hans oskyldigt anklagad för att ligga bakom en terroristattack mot verket. Patrick tiger in i det längsta om sanningen, av rädsla för att förlora sin familj om sveket skulle uppdagas, men när förhörsledaren tillika terrorbekämparen Nic Vos, mästerligt spelad av Tim Robbins, våldtar och torterar Patricks unga fru, den vackra Precious, då brister det för Patrick. Han erkänner trots att han är oskyldig. Men Nic Vos genomskådar bekännelsen och släpper P på fri fot igen. Men det är en ny P som lämnar fängelset. Från att ha varit likgiltig väljer han nu att kämpa. Han blir terrorist och höjer ljudet på mama Dorothys radio när ANC sänder sina nattliga meddelanden.
Tim Robbins rollkaraktär lär sina döttrar att skjuta. Söndagseftermiddagen spenderar han med familjen i gröngräset intill skjutbanan där de övat sig att döda. Nic Vos spelar gitarr. Det är tidigt 70-tal, och barnen sjunger med i de kristna lovsångerna. Det finns bara vita människor överallt. Glada, klädda i senaste modet från Storbritannien. På baksidan av de vitas gigantiska villan går poolskötare, trädgårdsmästare och husjungfrur. De har alla ”fel” hudfärg.
Karaktären Nic Vos är kluven och inte helt lätt att analysera. Genom hela filmen frågar man sig om han verkligen kan vara så alltigenom ond som han verkar? Han skulle ju kunna vara ett offer för omständigheterna han också? I den värld han vuxit upp har han indoktrinerats att se den svarte mannen som en fiende och potentiell terrorist. En terrorist som hotar att rasera den världsbild som hans överordnade tutat i honom måste försvaras och bevaras. Så det är vad han gör, Nic Vos, kämpar för sin frihet och sin rätt att tänka på det sätt han tror är rätt.
En övertygelse kan driva en man att begå de värsta brott. Hur kan man annars rättfärdiga inför sig själv att man fängslar en 6-årig pojke och lämnar honom ensam i en cell utan mat och vatten i veckor. En övertygelse med sådana konsekvenser måste ju vara i det närmaste orubblig. Men när övertygelsen börjar ge vika kommer kanske ångesten. Den där livsfarliga känslan av att man handlat fel. Att man inte tänkt rätt.
I slutscenen sitter han där, Nic Vos, den f.d. terroristbekämparen. Han har för länge sedan varit tvungen att inse att hans övertygelse inte var den rätta. Att hans sätt att tänka var fel.
Han sörplar cola och skyddar sin vita hud under ett soltält. Håret har grånat och fisken nappar inte. De politiska fångarna har återvänt från Robben Island och Patrick har återvänt till sin by. Precious har lämnat honom men han har ny fru och nya barn. Han har fått en andra chans. Hans sätt att tänka var det rätta.
När han står där och grillar vid fotbollsplanen i sin hemby ser han i ögonvrån den vite mannen som torterat hans fru, mördat hans kamrater och förstört hans liv. Han smyger sig närmare och tänker hela tiden att är det han, den där fruktansvärde polisen, så ska han dö. Men när händerna är på väg att fatta greppet kring halsen på polisen ändrar han sig plötsligt och backar tillbaka mot byn. Han har sett hur ensam och olycklig mannen under tältet såg ut och i Patricks ögon var denna ensamhet och smärta straff nog för de hemskheter den mannen gjort sig skyldig till. Varför orsaka mer lidande? Har inte alla lidit nog?
Betyg: 4/5
Kommentarer