Recension - Blu-ray/DVD

Den sydkoreanska filmen har under rekordkort tid förvandlat från förutsägbart filmskapande som här hemma i Sverige till världsledande i utvecklingen av en ny form av poetiskt berättande på filmduken. Filmskapare som Chan-wook Park, Joon-ho Bong och Jee-woon Kim har förvandlat ett helt okänt filmland och skapat en gyllene era som kan mäta sig med den italienska neo-realismen och ryska expressionismen. Där Japan hade en fluga med sin J-Horror har Sydkorea förvandlat och tagit nästa steg i en annars till synes död utveckling(eller än värre, digitalfilm).

Till skillnad från dessa ovannämnda filmskapare är Seung-wan Ryoo, vars senaste film heter ”The City of Violence”, ett betydligt mera obskyrt namn om än igenkänkt i hemlandet. Hans filmer har på något sätt inte egentligen bidragit eller försökt att bidra till den nya vågen av exeptionellt filmskapande utan mera glidit med. Hans filmer är enkla, måttligt spektakulära och tillräckligt underhållande för att fixa en regnig söndag. Han är med andra ord rakt igenom medioker.

Detta är det absolut inget fel på för han utger sig inte för att våra något annat heller. Han har en enorm passion för sina filmer men erkänner att han saknar den där medfödda talangen som krävs för att mäta sig med de bästa och skrattar när han hör att hans senaste film jämförs med ”Oldboy”. Han har till och med självdistansen att kalla sin i så fall för en ”Youngboy”; mindre, enklare och helt enkelt inte i samma liga.

Det som däremot är faschinerande med denna filmskapare är hans enorma arbete i sina egna filmer. Han skriver, regisserar, spelar och gör till och med sina egna stunts. En Sydkoreansk version av Jackie Chan, med mindre pajascharm och med mera tuffingstämpel. Utöver det får han även ut en film varje år och det ska snabbt påpekas att det inte rör sig om någon motsvarighet till Uwe Boll här. Seung-wan Ryoo är en riktig filmskapare som gör de filmer han tycker om. De är spektakulära med enorma, och löjliga, fightingscener och handlingen hamnar alltid i bakgrunden för allt som kan se coolt ut.

I ”The City of Violence” är handlingen löjligt enkel. Fem barndomskompisar har känt varandra i 20 års tid. En av dem dör – vem är mördaren? Vi vet självklart också vem som är skyldig från första början på den karakteristiska kostymen och frisyren. Mer behövs inte, för snart är det våld för hela slanten med minimalt blod och allmänt guilty pleasure.

Estetiken, skådespeleriet, manuset och scenografin håller sig sådär skönt på en medveten nivå där filmen inte försöker sväva iväg utan gör sitt jobb med liten guldstjärna i kanten. Risken för att vinna priser är minimal, men också för att skapa en flopp.

Normalt hade jag varit starkt emot en sådan "feghet", men här rör det sig om något annat. Det handlar om att leverera det bästa möjliga och utan att göra sig allt för märkvärdig. Alla filmer måste inte sträva efter att röra sig som "Magnolia" eller se ut som "Matrix" och det är skön att ibland se en film som vet sin plats och än mer är stolt över den. Se den för vad den är, och inget mer....


... och glöm självklart inte intervjun med regissören som jag genomförde på fesivalen som följer här:

Intervju med den sydkoreanska regissören Seung-wan Ryoo

Filip Gieldon: In 2004 you made ”Arahan”, last year ”Crying Fist”, and this year ”If you where me 2” and ”The City of Violence”. How do you manage making so many films in such a short amount of time?

Seung-wan Ryoo: When I was making those films they where “travelling around” a lot between festivals, and weren’t really made during those specific years because the time it took to shoot them was much longer. However, due to the festivals and screenings, they were released during a close period of time and therefore one might get the impression that they all came in just three years. Also, I have three children, and when you have three children you have to work hard as a director to provide food for your family.

FG: Is that why you choose to write, direct and star in your films, so that you don’t have to fork up a lot of money for other people, kinda like Mel Brooks who did everything himself?

S-W R: Hahaha! Well, no not really. When I make my films I usually get a very small amount of money before hand in order just to get them done, and then get a percentage from the takings. Which of course wasn’t good this time as my film had to compete against “Mission Impossible 3” at the box office. But I also chose to do many things in my films, such as all my own stunts, because I don’t want anyone else to get hurt for instance. Its my film, and should be my risk.

FG: Would you say that your involvement in all of these processes is a way of maintaining full control over your film?

S-W R: Well, yes and no. I don’t go out of my way to make a meta-artistic film that only I will understand. But yes, I wanted to make a somewhat specific film here and wanted to be sure that it would turn out as I wanted it.

FG: Was it hard directing yourself in your film?

S-W R: Not really, no. I’m don’t consider myself an “actor actor” if you know what I mean. I’m much more like a Lee Marvin actor. You know, I can’t really act drama, but I can walk, talk and look cool in front of the camera, and that is basically what I do on screen. So its not really acting, its juts looking cool, haha.

FG: The Stockholm Filmfestival’s magazine has described your latest film as “the most elegant action-smoker since Oldboy”. Comment?

S-W R: Haha, well… I know it is no Oldboy. But sure, I do focus on action and if you would only compare those aspects mine might be considered… a “Youngboy?”

FG: I personally believe that South Korean filmmaking is at the moment the most exciting and moving in the entire world. One might even speak of a “golden era”. Where do you put yourself in the “era”?

S-W R: Sure, I am making films during these times and I can’t say that the success of say “Oldboy” hasn’t helped my filmmaking, but at the same time I simply happen to be caught up in this wave of “new filmmaking” and just want to enjoy the ride as much as possible. Hopefully my films will be appreciated and maybe even considered to give something to the South Korean cinema.

FG: How does your future look?

S-W R: I will definitely keep on making films and have many projects in motion as soon as the promotion of this film is over. I will continue to do my own thing tough, and not try to break new ground just to prove that I also can. I do what I do, hopefully you will like it.

FG: Last question, how do you like Stockholm and the film festival?

S-W R: Unfortunately I haven’t been able to see any films yet. When you are here for three days you want to get an as large impression as possible of the city, and therefore I have mostly wandered the streets to see the people and the city. It’s really beautiful, however it’s really dark! I’m really happy that today is sunny as it is my last day here.

FG: You should have come in the summer! It was smoking hot!

S-W R: So everybody keeps telling us! Too bad the festival isn’t in June.


Jag blir tvungen att här tacka för mig då den stackars mediaansvariga stuckit in sitt huvud tre gånger under intervjun och påpekat tiden så jag ställer mig upp och skakar hand först med tolken och sedan med Seung-wan Ryoo. Utan att ha haft en aning om vem personen är för ett par dagar sedan har jag gjort lite reseach och blivit helt faschinerad av denna intressanta och ärliga filmskapare. Jag rekommenderar därför starkt ifall ni får chansen att därför se någon av hans filmer, så länge ni tar det för vad det är. Ärlig och enkel underhållning.

Filip Gieldon