Recension - Blu-ray/DVD

Den 7 april 1945 avgjordes andra världskriget tjugo mil utanför Japans kust. Den japanska flottans stolthet, det magnifika slagskeppet Yamato, skickades till ett självmordsuppdrag i syftet att försvara Okinawa mot amerikanernas attack. Helt utan flygunderstöd möttes Yamato av ett enormt motstånd, fyrahundra amerikanska stridsplan gör allt för att sänka fartyget och det krävs inte mindre än tio fullträffar med torpeder för att skeppet ska gå under och dra med sig ca 3000 japanska soldater i djupet, många av dem ungdomar. Det dröjde inte länge innan Japan fick erkänna sig besegrade.

Filmen ”Yamato” har beskrivits som en kombination av ”Titanic” och ”Pearl Harbor”. Likheterna med den senare är uppenbara, men det visar sig att likheterna med ”Titanic” är större än bara ”stort sjunkande skepp”. Den börjar i nutid, med att den unga damen Makiko Uchida försöker hitta någon som med båt kan föra henne till den plats Yamato sjönk för 60 år sedan och där strö askan efter sin far som var en av de få överlevande. Den gamle fiskaren Katsumi Kamio vägrar först men när han får höra att Makikos far var sergeant Uchida, Kamios befäl på Yamato som han trodde gick under med skeppet, ställer han upp. Under den långa resan i hård sjö minns Kamio tillbaka på sin ungdom och hur han som 16-åring gick med i flottan för att försvara sitt land. Det blir en enormt känslostark resa för alla inblandade.

”Yamato” är enligt fodralet klassad som en krigsfilm, men jag skulle vilja påstå att det är minst lika mycket drama. Låt nu inte detta avskräcka er, det här är en av de bästa och mest realistiska skildringarna av striderna mellan USA och Japan under andra världskriget. Framförallt känns det lite uppfriskande att för en gångs skull se händelserna från japanernas sida.

Stridsscenerna är våldsamma och intensiva och det känns faktiskt som att man är delaktig i det helvete som pågick. Då är det skönt att de lite lugnare scenerna skapar en välbehövlig andpaus och balans som man faktiskt behöver. Det går dock inte att undvika att bli tagen av filmen, den är välspelad och fri från fjanterier och våldsglorifiering.

Jag kan verkligen rekommendera ”Yamato”, det är en upplevelse väl värd att lägga två och en halv timme på. Men samtidigt är jag besviken över att upplevelsen inte blev så bra som den kunde bli, den svenska DVD-utgåvan har nämligen bara begåvats med ett stereospår vilket är synd då den japanska utgåvan stoltserar med både DTS och Dolby Digital 5.1. Det hade utan tvekan varit ett stort plus…

Ett andra utlåtande från Jesper Isaksson:

Om du frågar mig varför jag trots mina pacifistiska tankegångar, ändå hyser en slags passion till krigsfilm, så kommer du aldrig egentligen kunna få ett vidare svar. För mig är det en paradox som jag inte kan förklara så när som att det är på grund av krigsfilmspassionen som jag är pacifist. Jag tror dock att det har mer att göra med mitt historiska intresse än död och ondska som krig annars innebär och där krigsfilm får spela en roll som historiska dokument över händelser i historien som förändrat världen.

Senaste tjugo åren har den här delen av världen fått sina krigsskildringar nästan uteslutande från USA, med få undantag. Trots vissa försök att även dessa ska vara mindre pro-amerikanska och skildra även "de andras" tankar och lidande, finns ändå alltid ett ställningstagande som i slutändand favoriserar det egna landet. Senaste åren har visserligen amerikanska filmmakare vågat kritisera det egna landet, men fortfarande så är det ur ett amerikanskt perspektiv.

Japanska succéefilmen "Yamato" är en av de dyraste filmerna som någonsin spelats in i asien och det finns nog inte en enda japan som inte sett den. För en som inte är insatt i japansk historia eller kultur, ger filmen trots allt en uppfattning om var den stolthet japaner besitter kommer ifrån. Men man skryter inte, utan skildrar ett av de sista stora sjöslagen utanför Okinawas kust 1945, på ett ödmjukt och sentimentalt sätt.

Filmen börjar i nutid med en ung anonym kvinna som i en hamn målmedvetet försöker finna en båt som kan ta sig ut på havet till den plats där krigstidens största och mäktigaste slagskepp Yamato, gick under med över 3000 människor ombord i den amerikanska slutoffensiven mot Japan. Den unga kvinnan finner slutligen någon som kan tänka sig att ta henne de 200 kilometerna ut på havet. Mannen som hjälper henne var själv soldat på Yamato och tjänstgjorde tillsammans med kvinnans far.

Det intressanta med "Yamato" är inte bara att den har riktigt mäktiga stunder, utan det förhållningssätt som man har gentemot kriget. Ett förhållningssätt som USA aldrig skulle kunna ha till exempel. Det verkar som om Japan försöker mer förstått att allt har sitt pris och därför inte heller tar ställning. Man nämner i förbifarten hur japanska styrkor gick in i stora delar av Asien och man nämner Pearl Harbor, men utan stolthet.

När Yamato ställer om kursen mot Okinawa gör man det med vetskapen om att man inte kommer att återvända. Det japanska flygvapnet och krigsflottan är nästan tillintetgjord och Yamato står som sista hopp för att rädda kejsardömet. På det gigantiska skeppet handlar det snarare om att gå i döden för ett nytt Japan än att offra sig för det gamla. Deras död ska få Japan att inse att förändring måste till, att det är dags att vakna upp. Det är som om man är medveten om sina synder och nu genom att offra Yamato med män och allt, vill göra bättring.

Japan kapitulerar efter de två atombomberna 1945 och det är ett trasigt och fattigt Japan som finns kvar. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki nämns i filmen, men utan att debateras vilket de gott och väl kunde ha gjorts, kan man tycka. Men även här finns ett slags ödmjukt förhållningssätt.

Det är mycket som vi känner igen från filmen "Pearl Harbor" (Michael Bay, 2001) och visst går tankarna dit ofta. Men ändå tycker jag att jag föredrar den här sortens berättande och förhållande till historien och det egna folket, än den smetiga massa och sympatifisket som amerikanska filmer gärna stoltserar med. Ur ett världshistoriskt perspektiv är "Yamato" mycket sundare.

Det är svårt att hänga med från början. Hur fånigt det än låter beror det lite på en kulturkrock. Namnen låter nästan lika och till råga på allt, så ser huvudpersonerna nästan lika dana ut, speciellt i uniform och med hjälm. Det tar ett tag innan man kan koppla ihop ansikte med namn, vilket är förvirrande. "Yamato" är pampig där det behövs men långt ifrån bombastisk. Visst är det våldsamt på sina ställen men aldrig mer än nödvändigt, vilket också skiljer denna film från amerikanska diton. "Yamato" är ett historiskt dokument för det japanska folket men inte med syfte att göra sig stöddiga inför resten av världen, utan snarare för att i den stressiga vardagen inte glömma bort att sträva mot framtiden och en bättre värld. Det är en välkommen aspekt i en krigsfilm.

Jespers betyg: 4 av 5

Fredrik Liljegren, chefredaktör