Recension - Blu-ray/DVD
Såååå. Ibland så är man som fin filmrecensent tvungen att skriva recensioner man verkligen inte vill skriva. Man ser en film som man helt enkelt inte tycker är bra nog för att underhålla en i två timmar, och som är så tom att man egentligen inte har mycket annat att säga om filmen att den var dålig. Vad som gör situationen extra jobbig är att man sedan ska skriva ett A4-ark med information, åsikter och finnurliga små pikar åt denna helt betydelselösa film. Man kan tackla denna situation på olika sätt, men vanligast är att man börjar recensionen med att spåra ut från ämnet till någon form av närliggande fenomnen. Denna recension är ett sådant ibland, och därav det textstycke du just läst.
"Open Window" är nämligen en film som jag har mycket svårt att känna mig någonting annat än uttråkad när jag ser. Man tittar på klockan. Man vill så gärna ge filmen en chans. Tittar på klockan igen, fortfarande samma minut. Man förstår redan nu vilken vändning filmen kommer att ta nästa minut. Kollar på klockan, nu har minutvisaren visst hoppat bakåt. Suck! Filmen handlar om ett ungt par som just bestämt sig för att äkta varandra. Deras äktenskap tar dock en brutal vändning när någon bryter sig in i deras hus och våldtar kvinnan. Ja, jag vet att det är ett viktigt ämne, och jag vet att det är hyfsat väl genomfört. Och ändå så fortsätter jag att längta tills filmen tar slut och jag får sätta igång någonting roligare. (Eller för den sakens skull dra igång "Gears of War" igen!)
Egentligen är allt i filmen välgjort, och ingenting att klaga på. Fotot är genomtänkt, regin handfast, och skådespelarna gör sitt jobb och i vissa stunder även lite till. Att filmen sedan tar upp ett känsligt och på film outforskat ämne är ju knappast ett minus. Men ändå så fortsätter jag att vara lika oengagerat. Någon obeskrivlig men tydligen oerhört viktig pusselbit verkar saknas. Antagligen så har det att göra med att filmen aldrig riktigt tar fart, utan mest står och stampar på exakt samma ställe hela tiden. Man vill att den ska vara någonting mer än vad den är, ha något slags djup, vara någonting mer än ett pekoral om en kvinnas öde. Det blir den tyvärr aldrig. Vi får istället nöja oss med en och en halv timmes olidligt relationsdrama utan karaktärsdjup, som om än är välgenomfört, så ändå, mördande tråkigt. Tyvärr.
Kommentarer