Recension - Blu-ray/DVD

Tre småpojkar mördades brutalt den 5 maj 1993 i Robin Hood Hills, Arkansas. Ytterligare tre pojkar förlorade rätten till sina liv den dag de greps och åtalades för morden på bristfälliga grunder. Paradise Lost är dokumentet som visar hur en dödlig tragedi slår hänsynslöst bland anhöriga och hur ett rättssamhälles balans försvinner i raseri och sorg.

Robin Hood Hills är inte direkt något paradis som riskerar att förloras, bland trailerparker och sumpvegetation lever Amerikas underklass i kamp mot vardagens blekhet. Men arbetsdagarnas tristess är vid varje val att föredra jämfört med det ytterst personliga helvete som uppenbarar sig samtidigt i både de sörjande människorna och den dunge där 8-åriga Stevie Branchs, Christopher Byers och Michael Moores lemlästade, våldtagna och nakna kroppar upptäcktes.

18-åriga Damien Echols blev tidigt frontperson för de tre häktade. Med sitt svarta hår, svarta t-shirts och wicca-intresse fick han representera avigheten i det kristna konservativa Arkansas. Polisens teorier började snabbt cirkulera runt satanism och hårdrock och Nichols bästa vän, den spensliga Jason Baldwin häktades samt Jessie Misskelley som senare vittnade mot de tidigare två. Misskelleys vittnesmål är ett av de bevis som ifrågasätts i och med att han med en markant låg IQ förhördes i flera timmar utan advokat varav endast 45 minuter bandades där hans tidigare berättelse förändrats.

Paradise Lost visar hur slöjan har dragits av den påstådda amerikanska blinda rättvisan. Åklagarens argumentation cirkulerar runt Echols intressen, låneböcker och en ockult baskunskap som de flesta av 90-talets mörkklädda tonåringar besitter. De tre ungdomarna är i samhällets ögon dömda redan innan första vittnet sätter sin fot i rättssalen. En skenheligt förklädd kristendom visar sitt fula ansikte där de anklagade uttrycker en nervös, skräckslagen mänsklighet omgivna av de anhörigas vrede. I samma anda som de bestialiska morden utfördes får dokumentärfilmarnas kamera ta emot raseriet hos de sörjande föräldrarna. Vad de ger utlopp för är i mångt och mycket förståeligt men då hatkänslorna går över i fantasifulla tortyrbeskrivningar skräms man av att de närmast sörjande visar större psykotiska tendenser än de fängslade pojkarna.

Mark Byers, styvpappa till en av de mördade pojkarna blir en ikon för hill-billeyn där en kristen ignorans får dela känslorum med såväl en längtan efter uppmärksamhet som en gammaltestamental vrede. Då Byers skjuter prick på pumpor i ett grustag samtidigt som han för en inbillad dialog med de tre anklagade vill man istället för verklighet se Paradise Lost som dålig fiktion. Men tyvärr är så inte fallet.

Paradise Lost är skapad av Bruce Sinofsky och Joe Berlinger, okända vid tillfället men skulle senare göra dokumentären Metallica: Some Kind of Monsters. Metallica är förutom ett av Damien Echols favoritband några av de celebriteter som stödjer de fängslade tonåringarna, eller The West Memphis Three som de skulle komma att kallas i pressen. Välkända Metallica-låtar ekar även genom hela filmen som har en tydlig ton av amatörmässighet. Verkligheten kommer närmare då vi som åskådare får ta del av både de sörjande föräldrarnas intryck och enskilda samtal med alla tre påstådda mördare. Amatördokumentärismen stör inte, det gör däremot den tydliga lågbudgetutredning som utförs och den inkompetens som både rättsväsende och polis gör sig skyldiga till. Bevis tappas bort, rapporter negligeras och mitt i allt dyker en blodig kniv upp som en gåva till filmteamet.

Dokumentären ställer lika många frågor som den besvarar. Rättegången filmas fragmentariskt och många åsikter vädras. I Paradise Lost tvingas man ge över tankarna på vrede då man ser förkrossade föräldrar, både i offrens och i de anklagades läger. Istället kokar en långsam frustration upp då våg efter våg av ignorans och brist på empati når kameralinsen. Motståndet mot de annorlunda blir i många fall rent parodiskt.

Stefan Björnlund