Recension - Blu-ray/DVD
Nils Geting i Tölle (André Sjöberg, ”Så som i himmelen”) är en fridsam skåning med fötterna på jorden och näsan i Bibeln. Han har tänkt sig att fara till huvudstaden och bli präst. Det är onådens år 1678 och Sverige ligger i krig mot Danmark. I Skåne växer missnöjet mot de iskalla och hänsynslösa svenskjävlarna som åker från by till by och slaktar var tionde arbetsför man som en uppmaning till lydnad mot den svenske kungen, Karl XI (Gustaf Skarsgård, ”Babylonsjukan”). Ett uppror växer sig starkt bland de skånska bönderna som grupperar sig i legoarméer och kallar sig för snapphanar. Dessa snapphanar jagas och mördas som om de var råttor av svenskar och fega skåningar och de drivs sakteligen till att alliera sig med den danska armén. När Nils familj blir avrättad och Getingegård bränd till grunden bestämmer sig Nils för att hämnas.
Han sitter hatisk och apatisk under en skånsk ek när danska soldater tar honom till fånga för att avrätta honom, då de båda snapphanar som Nils räddat livet på får en chans att betala åter med Nils liv. Han slår följe med dem, Svart-stina (Malin Morgan, ”Tjenare kungen”) och Räddstor. Tillsammans jagar de Gabriel Lejonhufvud (Anders Ekborg, ”Strandvaskaren”) som är kungens närmsta man och den som indirekt har makten i Sverige. Denne Lejonhufvud har två viktiga saker med på sitt korståg: krigskassan och den blivande hustrun Hedvig Sparre (Tuva Novotny, ”Bang bang orangutang”). Snapphanarna stjäl krigskassan och Hedvig. Men ändå är inte svenskarna det största problemet. En ensam vålnad rider runt i skogarna och avrättar snapphanar…
Alfred Hitchcock lär ha sagt att en film behöver tre saker för att bli bra: manus, manus och manus. Detta är ett skolexempel på hur ett riktigt välgenomarbetat manus lyser starkt igenom i filmen genom den täta intrigen, den välfungerande dialogen och den förtätade stämning som denna ensemble av fantastiska skådespelare levererar. Att Sam Peckinpah inspirerat kameramän och klippare med välbalanserad tajming och snyggt avvägd slowmotion i stridsscener som är enormt snyggt koreograferade gör ju inte soppan sämre. Kulisserna är också ett helt kapitel för sig. Här har man åkt tvärs över Östersjön till Litauen för att bygga en hel 1600-talsby enkom för denna inspelning. Vackert och trovärdigt. Precis som hela filmen.
Jag har i recension efter recension klagat på filmer som utspelar sig i Skåne, där ytterst få om någon alls talar skånska (det bor ju märkligt många Stockholmare i Ystad tillexempel), men här har man lagt ner tid och kraft på att lära skådespelarna en redigt grötig och tjock melodi på språket och det är härligt. Jag är inte övertygad om vad språkhistoriker tycker om att det klingar 1900-tals malmöitiska i småbyarna på 1600-talet, men jag förlåter dem snabbt, eftersom det är extrem överkurs och magin upprätthålls av skickligt skådespeleri och snygga vyer.
Jag tror att detta storslagna äventyr tilltalar alla smaker, eftersom det lagts ner mycket stor möda på att få allt perfekt. Ljudet är extraordinärt och de visuella effekterna är storartade. När man dessutom filmar ett par scener på mitt barndoms Kulturens Östarp (där julkalendern ” Det blir jul på Möllegården” spelades in 1980) står all kroppsbehåring rakt upp och jag fäller en tår. Allt är fantastiskt med denna storslagna och saftigt drypande berättelse. En starkt lysande 5:a för detta tidlösa och med internationella mått mätt bästa filmäventyr som gjorts i år.
Ett andra utlåtande av Filip Gieldon:
Männen bakom förra årets största svenska kalkon ”Storm” är tillbaka med ett minst lika storskaligt projekt och har den här gången sadlat om till det betydligt mera tillgängliga TV-formatet. Uppbackat av SVT är denna satsning tänkt att sätta stopp för alla julbråk och få hela familjen att samlas i myssoffan på Juldagen och Annandag jul för att åtnujta en både intressant och underhållande del ur svensk historia. Tyvärr kommer än en gång Måns Mårlind och Björn Stein istället skapa tjafs och käbbel om fjärrkontrollen, för ”Snapphanar” är dålig. Väldigt dålig.
Som utsänd skribent på Stockholms Filmfestival och stolt ”Storm”-hatare var det en självklarhet att jag skulle befinna mig på vad som så fint kallades för världspremiären för Mårlind/Steins senaste projekt på den vackra biografen Rigoletto vid Mariatorget i Stockholm. Att jag skulle mötas av en ny kalkon var väntat, dock så satt jag innerst inne och hoppades att männen bakom ”Storm” inte gjort samma misstag igen. Tyvärr hade de självklart gjort precis det.
Jag tror innerligt att allt detta är ett enda stort misstag. De båda vännerna tänkte göra en metafilm som skulle revolutionera den svenska filmen, men misslyckades fatalt, vilket det inte är något fel på i sig. De försökte i alla fall, vilket är mycket mer än vad kan sägas om många andra filmskapare i Sverige. Dock så var den annars så felfria Stockholms Filmfestival där och ställde till det ordentligt, när publiken i någon form av mass-skämt valde att rösta fram ”Storm” till årets film. Med det kanske viktigaste priset av dem alla, publikens erkännande, måste Mårlind och Stein fyllts av en tro att deras sätt att göra film på är genuint, tilltalande och bara missförstått av egocentrerade kritiker. Så fel de har. För än en gång har de tagit ett projekt som kunde ha blivit årets bästa filmupplevelse(eller TV-upplevelse, whatever), men istället blir det igen det som skulle vara men aldrig blev.
När jag för något år sedan sågade ”Storm” vid fotknölarna blev det ett jävla liv, och jag räknar med ännu mera hatbrev den här gången, för tro det eller ej, så är faktiskt ”Snapphanar” bättre än föregångaren. Dock så lider den av precis samma problem, och det är det stundtals löjleväckande manuset som ställer till det igen. Eller manuset egentligen, kanske inte. Det är svårt att precisera var problemet ligger, men vi säger i alla fall att det gör det i manuset som den här gången officiellt inte skrivits av regissörna, fast deras signatur ligger över den hela problematiken.
För att bryta ner problemet:
1. Är det okej att vid skrivandet av ett manus ändra på historiska händelser för att skapa en mera tilltalande berättelse? – Självklart, och det ska även uppmuntras. Att väldigt lite utöver den överliggande handlingen(om Snapphanarna) inte stämmer är helt ointressant. Hitta på hur mycket ni vill, bara vi blir underhållna. Flera storslagna filmer har blandat fiktion och historia på ett väldigt lyckat sätt, där till exempel ”Braveheart” och ”Gladiator” kommer till minne.
2. Är det okej att på samma sätt som man bryter mot historisk logik att bryta mot mänsklig logik? – NEJ, NEJ, NEJ! Och det är här ”Snapphanars” största problem ligger, i karaktärers stundtals helt obegripliga beteende, något som förövrigt även ”Storm” var spackellfullt av.
För att ge ett par exempel: I början fångar fader och sönerna Geting två Snapphanar efter att de har stulit Getingbyns kyrksilver. Fadern binder fast dem vid sönernas två hästar och tänker eskortera tillbaka fångarna till byn. Sönerna vill släppa fångarna då de slåss för Skånes frihet, vilket borde vara deras sak. Fadern säger emot och de påbörjar den ungefärliga kilometer-långa vägen hem. På vägen släpper sönerna repen och Snapphanarna flyr utan att fadern märker något, trots att han riden nån meter framför. Efter att flertal svängar och vägar är de äntligen framme, där hela byn hoppfullt väntar. Fadern ler stolt och överlämnar silver, och vänder sig om där han till sin stora förvåning ser att Snapphanarna inte längre är med dem. Vi ska alltså tro att han under hela den här ridvägen med träd, buskage, svängar och gropar inte brytt om att vända sig om ens för att kika hur det går för sönerna? Eller för att kanske säga något uppmuntrande då de inte kom överrens? Nej, han tittar stenhårt framåt hela vägen, i full tro på att hans söner har kontroll på läget. Helt obegripligt.
Vidare, ska vi tro att huvudrollen Nils Geting i sin sökan efter andra Snapphanar skulle springa fram till första bästa rödklädda personer och skrika ut att Snapphanar gömmer sig på Getinggården? Nej, inte det heller. Eller att Nils Geting bara skulle kunna gå in i svenskarnas läger och stöta på Tuva och hennes man utan att bli stoppad på vägen? Eller att Kungen vid sin givna återkomst obekymrat tagit sig upp i ett torn, svept ut en tio gånger tio meter stor nytvättad svensk flagga utan att ett par hundra personer märkt det? Nej, inte det heller.
Det är okej att tänja lite på reglerna, till exempel att Nils Geting råkar stöta på just de Snapphanar han släppt lös innan. Sådant händer på film och är gjort för att handligen ska röra sig framåt. Däremot är inte ovannämnda logiska luckor tillåtna, för det tar inte bara berättelsen till fiktion(vilket är helt ok), utan även det logiska handlat till fiktion(vilket inte är ok). Man brukar tala om att personers handlande får vara hur galet som helst på film bara det kan förklaras i den utspelande världen, och den lektionen verkar Mårlind och Stein ha missat i sin filmutbildning.
Vidare verkar de båda filmskaparna vara helt befriade från vad som kan beskrivas som filmisk fingertoppkänsla, för de stundtals riktigt coola scenerna blandas med några av de värsta clichéerna som skådats. Till dessa tillhör faderns kniv som Nils Geting spar genom hela berättelsen och självklart får användning för mot slutet, en person som blir skjuten men överlever då kulan gått i biblen i jackfickan och Kungens riktigt löjligt porträtterade återkomst.
Än värre är ett problem jag aldrig tidigare sett i film och det är den totala over-killen av cool dialog som nästan påminner om den kritik man fick för upprepning av ord i gymnasieuppsatser. För det är väldigt coolt när karaktärer på grov skånska säger versioner på orden ”Snapphanar” och ”krigskassan” fram och tillbaka, men det ska fan att dessa sägs i snudd på varenda scen, och gärna filmat i grodperspektiv med spända skådespelare som säger ”Vi är Snapphanar”, Jag är Snapphane”, ”Vi måste stoppa Snapphanarna och få tillbaka krigskassan”... gah, det är så man vill spy. Det finns variationer på dessa ord, men målet har tydligen varit att få oss att införa dessa i vårat dagliga vokabulär. Snabbräknat skulle jag säga att ”Snapphanar” förekommer runt 60-70 gånger genom berättelsen och ”krigskassan” ett trettital(och det ordet kommer inte in förrän efter en dryg timme, så gör matten själv).
Det ska dock medges att ”Snapphanar” inte är rakt igenom usel som den tidigare ”Storm”. Fotot och kameraarbetet är bland det bästa som skådats i svenskt filmskapande och flera av skåspelarna gör bra ifrån sig. Tuva Novotny är tyvärr helt bortkastad och blir överglänst av den väldigt duktiga Malin Morgan. Huvudrollsinnehavaren André Sjöberg är okej om än väl ojämn och Gustaf Skarsgård är rolig som den präktiga svenska kungen. Ambitionsnivån vid scenografin är skyhög och väldigt övertygande.
Men tillslut spelar det ingen roll, för med de snudd på efterblivna misstagen som Mårlind/Stein upprepat från sitt förra projekt blir det inget annat än platt. De som tyckte om ”Storm” kommer dock antagligen att älska den här miniserien, men alla andra med ett krav på logik som höjer sig över en 12-årings gör rätt i att undvika det här. Framför allt är det ett sorgligt resultat av något som både kunde och skulle ha blivit riktigt, riktigt bra. Det som däremot kommer att hända är att det tokhyllas av vissa, sågas av andra och om ett år är lika bortglömt som ”Storm” är idag.
Betyg: väldigt svag 2/5.
Kommentarer