Recension - Blu-ray/DVD
”Precis som Bridget Jones och tjejerna i Sex and the city”, skriver Göteborgs-posten. Efter bara några minuter känner jag ett starkt behov av att reda ut begreppen.
Helen Fielding skrev ”Bridget Jones dagbok” om den vimsiga singeln, som sedan blev film med Renee Zellgwegger i huvudrollen. Den handlar om en kvinna i 30årsåldern vars högsta önskan är att finna mannen i sitt liv och gifta sig (eller snarare ”bli gift”). Filmen bygger till stor del på lyteskomik, men Renee Zellwegger är skicklig nog att porträttera den pinsamma Bridget med ett stort hjärta. Hon lyckas ge henne dimensioner, även om manuset är klyscha på klyscha och knappast tillåter något banbrytande. Riktigt lika skicklig är inte Mille Dinesen.
Candace Bushnell jobbade som kolumnist i New York Observer och skrev boken om Carrie Bradshaw och hennes singelvänner. Alla i 30 – 35 års åldern och bosatta på Manhattan. Boken blev tv-serie med Sarah Jessica Parker i huvudrollen. Enligt mig, som är ett fan, bygger serien mycket på det ytterst stilsäkra skådespeleriet. Visst frodas fördomarna om att män innerst inne är svin, och att singellivet är ett hett uteliv med ständigt nya kavaljerer. Den ekonomiska frågan har diskuterats: inte kan man tjäna så mycket pengar på att skriva en liten spalt en gång i veckan, som Carrie gör? Men återigen är det hjärtat som vinner över förnuftet. ”Sex and the city” har tillräckligt stark förankring i verkliga, mänskliga känslor och problem för att fungera som trovärdig. En förankring som allt som oftast saknas i ”Nynne”.
”Nynne bygger också på en roman, av Henriette Lind, som hör och häpna även blivit tv-serie. Nynne är singeltjej som jobbar på någon typ av firma, vi får aldrig riktigt klart för oss vad de sysslar med. Huvudsaken är att det är flaschig kontorsmiljö (för övrigt på pricken lik den arbetsmiljö Bridget Jones rör sig i). Det är nämligen inte jobbet som är det viktiga. Nej, det är som sagt mannen. Hennes bäste kompis är grannen, en blind kille som gillar henne som hon är, till flickvännens stora irritation. Nynnes kvinnliga vänner har inte mycket gemensamt med Carries vänner, då de allt som oftast försätter henne i obekväma, ojusta situationer. Detta nämns dock aldrig som ett problem, utan ruckar bara på trovärdigheten lite grann… Nynnes pojkvänner har alltid hemligheter för henne. Hon dumpas, degar ner sig, har svårt att glömma, träffar nya män med konstiga läggningar. Nog låter det som ”Sex and the city”? Eller ”Bridget Jones dagbok”? Javisst. Rakt av, utan vare sig takt eller känsla. Berör det någonsin? Nej. Skrattar jag åt eländet? Mycket sällan. Framför allt (viktigast, då det rör sig om en ”typisk tjej-film”): känner jag igen mig? Aldrig. Tvärtom: jag blir förbannad.
I Sverige har vi mer singelhushåll än någonsin, och kanske är det samma sak i Danmark. Nynne är en totalt självupptagen, ytlig tjej som längtar efter närhet och att ”gosa med någon utan att ha rakat benen”. En önskan hon dock gör allt för att dölja. För att snärja en karl krävs nämligen att man bortser från det som är ens personlighet och bejakar alla ideal som kastas emot en från skvallertidningsvärlden. Singellivet innebär samtidigt att man älskar att dricka sig packad och dra hem vem som helst. I slutändan vill man bli gift. Så långt har vi inte gått från 50-talet. Att inte kunna laga mat är denna kvinnas revolution mot kraven. Samtidigt framhålls detta som en slapphet i karaktärsdrag.
Är det verkligen intressant för oss i 2000-talet att spä på denna myt om kvinnan som kärlekskrank, intelligens-nedsatt varelse, som ständigt försöker leva upp till idealen, och aldrig bryr sig om att leva upp till sig själv? Utveckla sina förmågor, bli självständig, ansvarstagande? Är detta vikt åt männen?
I ”Sex and the city” har alla kvinnorna välbetalda yrken, och ofta berörs problematiken att män känner sig hotade av detta. Visst kuvas singelkvinnorna av idealen, även om de är av årgång äldre. Men den enda som längtar efter bröllop är Charlotte, som föreställer ”den konservativa”. I kontrast finns Samantha, som ligger med män på mäns vis.
Bridget Jones har samma längtan efter bröllop som Nynne. Visserligen försöker hon klättra i karriärstegen, men snarast tvångsmässigt. Ja, det kan jag enas med Göteborgsposten om, att ”Nynne” ligger väldigt nära ”Bridget Jones dagbok”. Men sämre. Lyteskomik minus humor är trots allt bara lyte. Och ja, det är ganska nära buskis. Men framför allt: hjärtlöst.
Kommentarer