Recension - Blu-ray/DVD

The Champ handlar om före detta proffsboxaren Champ och hans son Dink. Champ lever ett försupet liv med ständigt avlösande misslyckanden. Om och om igen spelar han bort sina knappa besparingar och Dink är praktiskt taget uppvuxen i spelhallen. Ständigt står Dink lojal vid sin fars sida i vått och torrt. Sen kommer en dag då hela tillvaron ställer sig på kant för Dink. Han måste göra ett val – ett val mellan två olika liv.

Detta är en Oscarsbelönad klassiker som jag hyser stor respekt inför. Jag har en förkärlek till gamla svartvita filmer från forna Hollywood. De är liksom så oskyldiga med sina knaggliga klippningar och taskiga specialeffekter. De första 43 minuterna av filmen är det just därför jag står ut med att titta på den. Jag kan erkänna att om inte respekten fanns, hade jag nog stängt av ganska kvickt. Men efter de där första 43 minuterna blir det faktiskt rätt intressant. Det som händer här är att Champ (Wallace Beery) stöter bort sin son, något som gör att mina ögon börjar producera små tårar.

Jag har rätt svårt att börja gråta till film, men The Champ är ett undantag. Den trycker på precis rätt punkter för att tårkanalerna ska börja arbeta. Dink (Jackie Cooper) är fruktansvärt hängiven sin far. Det är emellanåt tragiskt att se hur Dink fungerar som far åt sin egen far. Men trots den misär de lever i är Champ en snäll och kärleksfull person som hyser stor kärlek till Dink – så stor att han till och med ger upp sin älskade Dink i hopp om att han ska få ett bättre liv.

Dinks mamma Linda, Irene Rich, är en karaktär jag får kalla kårar av. Hon är inte verklighetstrogen för fem öre. Jag tycker att Irene Rich spelar över nått ofantligt och jag har svårt att se seriöst på hennes karaktär. Men Wallace Beery gör en riktigt bra rollgestaltning. Han kammade hem en Oscar för sin Champ, något som han verkligen gjort sig förtjänt av. Självklart är Jackie Cooper den stora stjärnan i den här filmen. Jag blir fascinerad av att en så liten människa kan spela så bra.

På slutet sitter jag återigen med tårar i ögonen. Men stämningen tar snabbt slut då Dink återförenas med sin mor. Inte kunde jag ana att den värsta kalkonfilmen någonsin är en klassiker från 30-talet. Missförstå mig inte, jag gillar kalkonfilm då och då, särskilt när filmen heter The Champ.

Anna Axelsson