Recension - Blu-ray/DVD

”Men and women can’t be friends. Cause the sex-thing always gets in the way.”

Första gången Sally möter Harry är 1977, de går i college och samkör från Chicago till New York. En resa som visar sig bli lika irriterande som underhållande, men framför allt. Framför allt stannar den inte där…

Nej, Harry och Sally kommer, vare sig det själva tycker om det, att mötas igen. Och igen. Och igen.
Ena stunden som de värsta fiender, och nästa som de såtaste vänner. Nora Ephron skrev manuset till filmen som idag anses kult inom genren romantisk komedi. Som charmiga pedanten Sally ser vi Meg Ryan, då en relativt nytänd stjärna i Hollywood. Och som Harry Billy Chrystal, numera nästan glömd, men i den här filmen oförglömlig. På samma gång filosofisk, som självupptagen och framfusig.
Vännerna Marie (Carrie Fisher) och Jess (Bruno Kerby) är de ständiga bollplanken, i denna relationskarusell.

Manuset är en stor anledning till att filmen blivit så oförglömlig. Harry ser värde i de underligaste diskussioner. Hur länge måste man hålla om en kvinna efter att man haft sex med henne? Marie i sin tur ältar ett dödsdömt förhållande, (”He is never going to leave her. You’re right, I know you’re right.”) vilket låter outsägligt trist men blir strålande i händerna på Carrie Fischer och regissören Rob Reiner.

Filmen är uppbyggd av helt igenom bra scener. Visst, vi kan prata om de klassiska, som orgasm-scenen eller american football-scenen med Mr Zero. Men i själva verket finns det inte en scen i den här filmen som inte är en tiopoängare. Visst kan man tycka att humorn har lite väl hög mysfaktor, lite för snålt med allvar och cynism för att passa in i dagens Killing-klimat.

Och nog kan man tycka att det blir lite förutsägbart. För många klyschor, för mycket plattityder av könen. Hur intressant är det egentligen att idag se och höra en kvinna och en man prata om vad som anses typiskt kvinnligt och manligt? Är det inte bara att förutsätta att det finns en skillnad, och är påståendet i inledningen inte egentligen bara en fånig tes av en sann konservativ jävel, som vi bör utrota om vi vill uppnå sann rättvisa mellan könen?

Jo, så kan man ju se det.

Men det går inte att komma ifrån det faktum att detta är gediget och högst professionellt genomarbetat hantverk. Denna Hollywood-film tillhör de där som är bra. Som FÅR göra på det här viset, för det är så pass välgjort att man inte tröttnar. Inte bara är scenerna och manuset bra; de är även satta i genomtänkta fina miljöer, det finns en kontuinitet i användandet av detaljer som du kanske inte märker vid en första anblick, utan först efter andra tittningen. Märkte du hur han sa att hon klär i kjol, och hur hon i nästa scen hade kjol på sig? Märkte du hur han sa det där med bokens sista sida, och sen fick man se honom göra det?

För att inte tala om de underbara gamla människorna i intervjusoffan…ja, Gud, ja. Har du inte sett den här filmen, då är det dags att lägga alla fördomar efter Killinggängets ”Ben och Gunnar” på hyllan, och göra det.

Lina Arvidsson