Recension - Blu-ray/DVD
Paradise Lost var videodokumentet som drog masken av både småstadsidyllen och det amerikanska rättssystemet i skildringen av Memphis Three-rättegångarna. Fem år senare har lynchstämningen svalnat till en härdad bitterhet samtidigt som allt fler kameror riktas mot de dömdas öden.
En av dessa kameror tillhör Sinofsky och Berlinger som återvänder till Robin Hood Hills för uppföljaren Paradise Lost 2: Revelations. Det märks tydligt att filmmakarna inte återvänder till det samhälle de lämnade, den första filmen innebar större konsekvenser än bara en ökad medieansamling. Efter den första Paradise Lost är nu kameror förbjudna i rättssalen där Damien Nichols och hans meddömda gör sina överklaganden. Processer som bland annat handlar om ”missrepresentation” då Nichols anser att hans tidigare advokat blivit påverkad av filminspelningen och försummat sin juridiska plikt.
Trots avsaknaden av bildmateriel från den pågående processen blir rättegången precis som i föregångaren en central punkt i Paradise Lost 2. Vad som för fem år sedan var ett Kafka-fall har genom få hårda år tvingat de dömda pojkarna att växa upp väldigt fort. Damien Nichols vittnande om våldtäkter i fängelset och distanstagande från sin tidigare vän visar i samband med ett tynande yttre på ett straff lika allvarligt som den dödsdom den unge hårdrockaren väntar på. Med Damien Nichols psykologiska påfrestningarna i åtanke är förståelsen stor för den bittra förvandling han gått igenom och detsamma gäller för hans vänner, om än i mildrare grad.
De tystlåtna samtalen med pojkarna existerar fortfarande i Revelations och då vi inte möts av tillbakablickar från 1994 får vi stämma bekantskap med både nya och gamla ansikten. För vad vore Paradise Lost utan Mark Byers, mannen som genom sin blotta närvaro utsöndrar en skyldighet utan like. Som aldrig upphör att överraska. Hans fru och tillika modern till ett av offren har avlidit under ouppklarade omständigheter och då nya bitmärken avslöjas på offren lyckas ändå Byers bita tillbaka med sin kiss-my-ass-attityd och absurda förklaringar.
Det märks tydligt att den förra filmens mest intressanta aspekter i största mån gavs gratis till de båda filmarna (och då går inte första tanken till den blodiga kniv Mark Byers överlämnade till filmteamet). Då Sinofsky och Berlinger inte längre åtnjuter samma åtkomst till personer och händelser blir Revelations i många avseenden ett väntande.
Ett väntande tillsammans med Byers som i sitt personliga korståg mot de dömda pojkarna bänkat sig utanför rättssalen för att i kamerornas närhet argumentera mot den stödgrupp som skapats för de dömda efter den första filmen. En stödgrupp som stundtals verkar tappa vad det hela handlar om då tonen medlemmarna emellan ofta blir lättsam och glättig långt ifrån en rättegång där liv står på spel.
Paradise Lost 2: Revelations saknar mycket av den intensitet den första filmen frammanade och lämnar mycket att önska. Då den mediekåta Byers närvarande blir något man välkomnar sjunker snabbt insikten in att det här vare sig är intressant eller bra. Och i det ögonblick då Mark Byers gör reklam för egenproducerade psalmkassetter återkommer känslan som uppstod efter domen i den första filmen. Den tunga känslan av sorglighet.
Kommentarer