Recension - Blu-ray/DVD

Inom brottning är halvnelson ett ofta matchavgörande grepp där utföraren sitter på knä bredvid motståndaren och trycker ned dennes huvud mot mattan med en hand. I den här kontexten nyttjas begreppet dock som metafor för en prekär situation hart när omöjlig att krångla sig ur. 30-årige historieläraren Dan Dunne (Ryan Gosling) arbetar om dagarna på en högstadieskola i Brooklyn, New York, mestadels bestående av afroamerikanska barn. Hans lektioner skiljer sig markant från traditionell läroplansundervisning, de är nämligen: engagerade, entusiasmerande och tar eleverna på allvar. Därtill bygger de på dialektik, det vill säga att läran om historien; ja rentav allt består av motsatta krafter. Att eleverna älskar en lärare som uppmuntrar dem till självständigt tänkande, och inte till att svampmässigt suga åt sig allt som sägs, är lätt att förstå. Desto obegripligare då att denne till synes briljante inspiratör är en slav under drogerna och röker crack i smyg på toaletten efter att tjejlaget han tränar i basket haft match. Slumpmässigt upptäckt av brådmogna tjejen Drey (Shareeka Epps), en elev i Dans klass, som själv dagligen ser narkotikan på alltför nära håll, formas så småningom en alldeles speciell relation. Den ovanliga vänskapen mellan dessa två till ytan raka motsatser visar sig snart oerhört värdefull för båda, samtidigt som den illustrerar filmens underliggande princip: tes, antites, syntes.



Känslomässigt mitt i prick, välskrivet, mänskligt. Ryan Flecks ”Half Nelson” är precis en sådan där lågbudgetfilm från USA som behövdes, efter en lång rad mastodontrullar därifrån som vill verka politiskt uppriktiga, men ack så sällan är det. Namnen Ryan Gosling vann priset som bäste skådespelare på Stockholms filmfestival i höstas (2006) och Oscarnominerades dessutom nyligen för denna insiktsfulla och strålande rolltolkning. Historien är originell, från hjärtat, gripande och angelägen. Berättandet lågmält, genomsyrat av självförtroende på materialet (därför inga onödiga förhävelser) och kanske framförallt lysande gestaltad av huvudrollsinnehavarna Epps (vilket stjärnskott, vilken pondus) och Gosling. Värd att nämnas är också Anthony Mackie som framgångsrikt porträtterar dealern Frank som en riktig människa, utrustad med goda sidor också, alltså inte enbart en häftig skitstövel parasiterandes på andras ofrånkomliga misär. Att ”Half Nelson” ej belönas med fullt betyg beror på att tonen tyvärr ibland blir något arrogant. Att hjälten stundtals inskränks till en försoffad martyr som desillusionerat och fruktlöst försöker stå ut med tanken på att resten av mänskligheten är hopplös. Men i scenerna mellan Drey och Dan, det aktiva utlärandet i klassrummet, när Dan är på middag hos sin reaktionära familj, är det inte bara magiskt skådespeleri utan i högsta grad på riktigt.

Gustav af Ugglas