Recension - Bio
Toalettöverdel i närbild. Klipp. Toalettborste. Klipp. Toasits. Klipp. Toarulle. Klipp. "Fuck You" klottrat på väggen. Klipp. Text på låda med "För sanitetsbindor". Klipp. Lina (Mylaine Hedreul) i profil. Nu panorerar kameran från profil till en face mot Linas smått uppgivna ansikte och vi hör i voice-over hennes inre lakoniska tankegångar som säger att hon är det mesta som börjar på O - okysst, osexig, oskuld och så vidare.
Det börjar så bra. Direkt slungas jag tillbaka till min egen tonårsångest. På bara några få sekunder har tid, plats och sammanhang för var den hör filmen ska utspelas etablerats. Och inledningens bildmontage är så snyggt och finurligt att man bara njutningsfullt lutar sig tillbaka för att följa med på Linas tonårsprövningar. Och besviken blir jag inte heller. När hon kommer ut från toan står direkt en massa tjejer framför spegeln och snackar smink. Dialogen är på pricken. Precis de här opålitliga, småfalska komplimangerna som när som helst kan utbytas i sin motsats.
Manuset bygger på Emma Hambergs dagboksroman "Linas kvällsbok". Jag har inte läst den, men filmens uppbyggnad löser dagboks-stilen genom att blanda händelser i bildrummet med Linas voice-over-berättande som oftast säger annat än det vi ser på bild. Dessutom får vi i olika scener ta del av hennes dröm- och fantasivärld. Vissa av dessa scener är oslagbara. Till exempel gör Rickard Roxvall som Danne och Linas "typ" pojkvän en helt fantastisk scen som skridskoåkande sexfantasi iförd endast en susp. Jag garvade verkligen högt.
Filmens absoluta förtjänster är dialogen som är kvick, rolig ("Vad är det bästa med att gå gymnasiet då?" "Ja, typ, det är mycket friare och så.. man får typ snusa på lektionerna och så.") och framförallt trovärdig. Replikerna känns inte det minsta krystade i skådespelarnas mun. Något som annars alltför ofta blir fallet i tonårsfilmer där manusförfattaren "försöker" skapa tonårsdialoger. Fotot är också anmärkningsvärt bra. Det varierar mellan längre tagningar och korta bildmontage som i inledningssekvensen, och samspelar väl med storyn. Skådespelarna gör ett bra jobb allesammans och det känns som om de har haft roligt under inspelningen.
Påpekas ska göras att filmen trots allt är väldigt snäll. Det är inga stora trauman som utspelar sig, mer än de alldeles vanliga som hör tonåren till. Första fyllan, spyor, förlorade oskulder, kärlek, utanförskap, och mobbing. Lina har dessutom en mamma (Anna Ulrika Ericsson) som väl närmast är en utopi. Existerar sådana mammor verkligen på riktigt?!
Men som sagt, på det hela taget är "Linas kvällsbok" en underhållande och rolig film med ett snyggt filmiskt hantverk. Se den om ni tycker om att färdas tillbaka till tonårens våndor och frigörelseprocesser. Och förstås en given hit bland tonåringar.
Kommentarer