Recension - Blu-ray/DVD

Besvikelsen fanns där, om än obetydligt. ”Pans Labyrint” fokuserar gärna på själva sagoberättandet i sin PR, vilket också är det jag väntar på och nästan längtar efter. I trailers och bilder ur filmen visas dessa vackra och lika skrämmande fantasieggande skepnader och väsen upp. Det gjorde lite att jag hade fel fokus från början och nästan irriterade mig på filmens verkliga berättelse. Jag inser självklart att den här irritationen är ogrundad och faktum är att ”Pans Labyrint” kommer att vinna både Oscars och människors hjärtan över hela världen. Någonting annat är otänkbart.

Mitt under brinnande världs- och inbördeskrig i Spanien 1944, tvingas Ofelia (brilliant spelad av unga Ivana Baquero) flytta med sin omgifta mor till stypappans, och tillika ond armégeneral, gård i bergen. Modern (Ariadna Gil) ömmar för sitt ensamma barn, men den kommande sonen ställer till allt för mycket oreda och hon tvingas ligga i sängen mot slutet av graviditeten. Ofelia är ensam och tillsammans med hennes älsklingsböcker försvinner hon in i sin fantasi till en sagovärld helt olik verkligheten. Det berättas om ett rike långt bort som för länge sedan förlorade sin prinsessa men som skulle återvända i en ny skepnad.

Mer behöver inte sägas. Inte heller behöver den analyseras med frågor så som huruvida det som händer är verklighet eller saga. Det är det fina med kråksången i en film som den här att hur du än väljer att se på den, kommer den tala lika vackert till dig ändå. Man märker också att det egentligen inte finns ett behov av analys för allt känns tillslut självklart.

Regissör Guillermo del Toro vet vi har en förkärlek för det otydliga och fantasifulla. I ”Hellboy”, som för övrigt är en underskattad film, finns samma lekfulla fantasi inbakad i en dyster verklighet. Även ”Blade II” som egentligen inte är värd att nämnas i sammanhanget. Del Toros karriär är så långt kort men han står inför ett karriärsuppsving utan dess like, vågar jag påstå. Med ”Pans Labyrint” går han dit få andra har lyckats gå och berätta sagor få andra lyckas berätta. Jag bugar av respekt.

Återigen, jag kan omöjligt gå djupare in i filmen – det tjänar liksom ingenting till. Kolleger gör förmodligen tvärt om och skriver spaltvis med analyserande rader och beskrivande texter, men jag tror i det här fallet på att låta detta korta uttalande få tala för sig själv. Samtidigt kan jag inte nog rekommendera en av de vackraste, mest skrämmande och underbaraste filmer på senare tid. Det här är film när den är som bäst helt enkelt.

Jesper Isaksson