Recension - Bio

Det är den ödesdigra veckan 1997 när Lady Di blev jagad av paparazzi i en tunnel i Paris och omkom i en tragisk olycka. Plötsligt fick hela världen upp ögonen för den märkliga familjen som har sitt säte på Buckingham palace. Drottning Elizabeth den andra hatar sin före detta svärdotter så infekterat att spekulationerna om att det skulle röra sig om ett beställningsarbete snabbt var igång, åtminstone utanför England.Det är inte dessa spekulationer filmen handlar om, men snarare om de människor som hela tiden figurerade på första sidorna i hennes majestät drottningens land så väl som i Sverige och övriga västvärlden. Här får vi se Tony Blairs vandring från att ha blivit vald till premiärminister till att kort tid därefter ta tag i sin fösta stora kris – monarkins vara eller icke vara.

Det är en anspråkslös film med ett anslag som inte hetsar mig mer än greyhoundracing eller golf (inte alls med andra ord), ändå sitter jag som naglad i de förhatliga sätet i stadens bästa salong. Jag skruvar mig inte som jag brukar efter 20 minuter och jag tittar aldrig på klockan (visserligen är filmen inte så lång heller, men ändå). Det finns alltså en mycket subtilare dragningskraft som jag har svårt att sätta fingret på. Visst är filmen välgjord. Mycket välgjord. Det är ett smart tempo och djupet i karaktärerna är ovanligt väl utmejslat av skickliga skådespelare och ett finstämt manus på en egentligen ganska snuskig tabloidhistioria. Prins Charles har ju numer gift sig med sin Camilla som var anledningen till skilsmässan året innan denna film utspelar sig och den stackars karlens popularitet har väl aldrig hämtat sig. Han har en nyckelfunktion i filmen, men man har ändå lyckats avtäcka hans menlöshet och platthet på ett fantastiskt vis. Alla naturbilder och inklippta dokumentära inslag är sparsmakat brittiskt på det berömda ”Less is more” och ”Kill your darlings” vis som de urvattnat töntiga Engelsmännen gjort sig kända för. Det är på samma gång en berättelse om en nations själ som det är en gestaltning av en kvinna som till synes helt saknar ett hjärta, men som faktiskt är en produkt av traditioner och omständigheter och slutligen kanske gläntar på en om än undermålig så ändå: mänsklighet.

Jag måste se filmen igen. Det måste jag därför att den fängslade mig med sitt vackra berättande till den grad att jag helt uppslukades och missade alla möjligheter till teknisk analys av verket. Det är det bästa betyg en film kan få tycker jag. Jag märkte inte ljud, ljus, regi etc. Bara i efterhand kan jag erinra mig om en mycket behaglig och svårdefinierbar känsla av en stunds gripande underhållning. Mästerligt! 5 av 5.

Gå och se.

Mattias Svensson