Recension - Blu-ray/DVD

"Fängelse" (1949) kallas ofta för den första riktiga Ingmar Bergman-filmen. För första gången fick han möjlighet att skapa en film utifrån egen idé och eget manus. Producent Lorens Marmstedt på Terrafilm trodde på Bergman och gav honom fria händer med villkoret att han gjorde filmen väldigt billigt. Den budgeterades endast till drygt hälften av normalkostnaden för en film på den tiden. Detta verkar endast ha sporrat Bergman som nu begränsar kostnaderna genom långa tagningar. Inspirationen hämtade han från Hitchcock och dennes film "Repet" (1948) som bara består av nio tagningar.

Filmen inleds med att en man kommer vandrandes på en liten stig över en blåsande hed. Det visar sig att han är på väg till en gammal elevs filmateljé med stora planer på en manusidé han vill realisera. I studion är arbetet i full gång. Mannen hälsar på Martin (Hasse Ekman) som förvånat vänder sig om. "Nämen, är det inte magister Paul?" "Jo, det är det allt." Martin förebrår sin forne magister i matematik att han inte var på Martins studentmottagning. Paul förklarar att han varit sjuk. "Jag har legat på sinnessjukhus om Martin vill veta." Men nu är magistern frisk och han förklarar sitt ärende för Martin som bjuder med honom på lunch. Paul presenteras för huvudrollsinnehavarna i den film som just spelas in när de sätter sig till bords och tar sedan till orda: "Min filmidé är ju egentligen ganska enkel. Men jag vore glad om ni inte skrattar ut mig. Jag skulle vilja att du gjorde en film om helvetet." Den manlige skådespelaren sätter skrattande mjölken i halsen. Paul bryr sig inte om det utan fortsätter att tala om djävulen som "en makt utan program" och att "det är detta som är hemligheten bakom hans framgång." Paul ser livet "kupa sig som en grym men vällustig båge mellan födelse och död, ett stort skrattande mästerverk, utan mening. Djävulen är en figur regerande helvetet jorden."

Vem är egentligen denna man i filmens inledning som kommer vandrande på heden mot filmateljéen? Är det vetenskapsmannen som ska förklara gott och ont med matematiska formler? Är han en konstnär som vill undersöka livets innersta väsen? Är han endast en galning, nyss utkommen från sinnessjukhus? Eller är han rätt och slätt djävulen själv? I dessa frågor finns åtminstone ett svar och det handlar om Ingmar Bergmans syn på sig själv som skapare. Ett konstnärligt geni måste våga närma sig dödsriket på jorden, ställa frågor människan helst inte vill veta av, och detta med risk att bli utskrattad och betraktad som en tokig fan.

I filmens slutscen förklarar Martin för Paul att den filmen han talar om är ju omöjlig att göra. En sådan film skulle sluta med en stor ångestfull fråga som rör hela den här planeten, och det är en film man inte får göra. För det makabra är att det inte finns någon att fråga, om man inte tror på gud. "Och det gör man inte", svarar Paul.

Gud eller inte. Bergman gör filmen. Huvudpersonerna utgörs av den prostituerade Birgitta (Doris Svedlund) och en journalistvän till Martin, Tomas (Birger Malmsten), som är full av brillianta idéer men aldrig får någonting gjort eftersom han alltför ofta tar till flaskan. Deras första möte sker genom ett reportage Tomas gör angående gatuprostitution. Innan de av en slump stöter på varandra igen har deras tro på livet av olika anledningar vissnat och desperationens mörker slagit rot i deras inre. De tar in på ett ruffigt pensionat och tillsammans, via helvetet på jorden skildrat med expressionistiskt formspråk, symbolik, mjukt, långt och följsamt foto samt gripande skådespeleri, hittar de en mening, i kärleken till varandra. En kärlek som bygger på fullständig tillit och ärlighet. Det är mycket vackert skildrat. Och det slutar inte lyckligt. Men Ingmar Bergman utforskar inte lyckan, utan livet. Och i Bergmans händer skildras detta livs alla schatteringar genom att han pressar den sista bitterljuva droppen ur filmmediets magiska citruspress. Med "Fängelse" skrev Bergman ett stycke mycket faschinerande svensk filmhistoria.

Anna Keijer