Recension - Bio
Todd Fields senaste skapelse på regisidan, vi har sett honom tidigare som regissör till hans hyllade debutfilm "In The Bedroom" (2001), utspelas likaväl denna inom ramen för amerikansk medelklassmiljö. Personligen grep inte "In The Bedroom" tag i mina sinnen som jag trodde den skulle göra, eftersom jag upplevde dramat lite för sökt och konstruerat och utan skådespelarinsatser som var riktigt övertygande. Annars har vi fått se ett antal verk inom kategorin vad-händer-under-ytan-hos-den-amerikanska-medelklassfamiljen-dramat. Mina personliga favoriter i denna genre är bland annat "Ice Storm" av Ang Lee. Här kan man tala om att gripa tag och inte ta någon som helst hänsyn till hur stora prövningar ett känsligt hjärta kan utstå framför bioduken. "Happiness" av en annan Todd, nämligen Solondz, är också en film som är värd att nämna, framförallt för dess liknande handlingsformula med "Little Children", men som vågar mer och utmanar mer, hela vägen igenom.
Ok, "Little Children" är en bra film. Och många kommer att gilla den. Fotot är svepande förföriskt. Det följer, tar fasta på och förhöjer vardagliga och stundliga händelser, och skapar emellanåt en spänning som får mig att känna att vad som helst kan hända precis när som helst. Frågan är vad, och jag försöker gissa, men tar alltid fel.
Kate Winslet gör en strålande insats som Sarah Pierce. En hemmafru som inte är riktigt så anständigt tillrättalagd som de övriga kvinnorna på skvallerbänken invid barnen på lekplatsen. Deras största spänning utgörs av den i deras mun såkallade "skolbalskungen", kvarterets snyggaste, och mest spännande man eftersom han i sitt äktenskap tilldelats rollen av hemmaförälder. Han presenterar sig som Brad för Sarah vid gungorna och deras första kyss sker bara någon minut därefter i syfte att chockera kälkborgerligheten på bänken. Brad, som spelas av Patrick Wilson, speglar på ett ödmjukt vis mannen som inte vuxit upp, har sina pojkdrömmar kvar och kämpar med en slutexamen i juridik. Tredje gången gillt är vad som gäller, men Brad fastnar allt som oftast drömmande, studerandes skateboard killarna, utanför biblioteket. Hans fru ser över räkningarna och klagar på utgifterna för hans månadsmagasin. Han lyckas dock tjata sig till en mobiltelefon. Sarah och Brad finner varandra i var sitt utanförskap och börjar fantisera om en gemensam framtid.
Den andra historien filmen rör sig kring är den om grannskapets tidigare dömde pedofil, Ronnie (Jackie Earl Harley, Oscarsnominerad med all rätt för bästa manliga biroll). Han utgör ett porträtt som skildras på ett egensinnigt sätt både manus- och skådespelarmässigt. I filmen gör han sig inte skyldig till något brott, men Ronnie är förstås en sjuk galning i grannarnas ögon som driver häxjakt mot honom. Han fyller också funktion som ventil för den skuld "de normala" kan känna inför egna tillkortakommanden. Uppenbart är Ronnie sjuk och han är medveten om detta och kämpar tillsammans med sin gamla mamma som enda stöttepelare i tillvaron mot sitt tvångsbeteende. Det är en stark och rörande skildring av deras gemensamma kamp kring ett av människans svåraste och mest tabubelagda ämnen.
Kvinnoemancipation är också ett tema som behandlas genom läsning av "Madame Bovary" hos de lite äldre kvinnornas författarkvällar. Sarah blir inbjuden och tolkar Bovarys otrohet som något vacker och heroiskt, en feministisk hunger, naturligtvis med sin egen historia i bakhuvudet.
Det finns dock i mina ögon problem med den här filmen. Som sagt är fotot tillsammans med dramaturgin tätt spänningsskapande. Men ett sådant upplägg kan också förblinda. I grunden för den här filmen ligger när allt kommer omkring ett konventionellt manus. Det försöker problematisera, och gör det till viss del, men ser man till hur trådarna i slutet knyts ihop blir jag, vid närmare eftertanke, ganska förfärad över vad film kan göra med våra sinnen. Att inte alltid se vad som faktiskt sägs. Detta drar ned betyget för en film som med en annan upplösning hade kunnat vara en möjlig fullpoängare. Överhuvudtaget blir betygssättning svårt för mig i den här typen av film där hantverket är så gediget och snyggt, men där moralen lämnar en trist bismak. Jag låter trots allt skådespelarinstatser och till stora delar gripande manus och foto väga tyngst i detta fall.
Kommentarer