Recension - Blu-ray/DVD

Förintelsen? Någon?

Jag måste tillstå att jag inte blir överexalterad över att upptäcka ännu en dokumentärserie som berör andra världskrigets hemskheter. Jag är född '81, hela min högstadietid kretsade kring förintelsen. När jag slutade nian var jag fullständigt dränkt. Inget hade man väl sådan koll på, som hur detta kunnat hända, hur hemskt det var, och att det absolut inte får hända igen. Vad skulle denna dokumentär kunna tillföra, tänker jag när jag nu sätter mig tillrätta; som jag inte visste innan, hört om innan? Vad finns kvar att säga? Varför göra en dokumentär om detta; varför inte utforska saker som skolan tycktes glömma bort (kanske för att det låg för nära i tiden) som Berlinmuren, eller Tjeckoslovakiens historia?

Det här är en omfattande dokumentärserie med pretentionen att göra en levande, gripande kartläggning av förintelsen. Och då framför allt Auschwitz, lägret som började som fängelse för sovjetiska krigsfångar, och utvecklades till dödsfabrik med många filialer. Detta visas ur judarnas perspektiv men också ur de tyska soldaternas. Man har använt sig av dokumentära klipp (läskigt hur mycket nazisterna själva dokumenterade allt de gjorde!), intervjuer med involverade som lever idag, filmande på de aktuella platserna, ett gediget bildarkiv, samt prototyper och iscensättningar med skådespelare. Resultatet är en spännande och engagerande historielektion i sex avsnitt på ca en timme vardera. Där effektsökert knappt existerar; det här är förstås dramatiskt så det räcker ändå.

Av de intervjuade varvas tyska före detta nazister, fortfarande nazister, och judar som överlevt. Jag uppskattar hur man försöker visa det mänsliga i det omänskliga, så att säga, genom att inte visa upp någon som vare sig helgon eller monster. Nazisterna har dåliga erfarenheter av judar, är trötta på att behandlas som skit av resten av världen, varav ett hat växer. Läkare ser sin chans att genomföra experiment som de annars aldrig fått tillstånd till. Åsikten att handikappade inte skulle förstöra generna för framtida avkommor. Och med de bästa intentionerna hyllade man gaskamrarna, för att blodbad ju på detta sätt kunde utebli...

Och judarna erkänner att man stal från varandra, angav varandra, inte alls var som en lycklig familj på lägren. Allt för att överleva. "Man har alltid sig själv i första hand", säger en gammal kvinna, och skrattar skralt. "Vad än någon annan säger, så tänker man alltid på sig själv först."

Och emellanåt kommer små solskenshistorier, som den om fångarna som lyckades fly. Eller nazisten som blev kär i en judinna och hjälpte hennes syster undan döden.

Slutsatsen alltså: jodå. Förintelsen kan inte sluta att beröra och intressera. Detta är en bra serie att visa i skolorna. Ska du se den själv rekommenderar jag engelskt tal och svensk text... (Skol-touchen kan annars bli lite för överhängande.)

Lina Arvidsson