Recension - Bio

Broderliga band testas till bristningsgränsen i känslomässigt komplex spansk dramakomedi – där äldre broder förälskar sig på fängelsets teaterkurs och efter frisläppandet, p.g.a. av egen oförmåga, ber yngre broder att göra kvinnan gravid. Allt för att rädda henne till en lugnare avdelning där hon slipper bli misshandlad. Någon som anar komplikationer? Långfilmsdebuterande Daniel Sánchez Arévalos ”Mörktblånästansvart” är fylld till brädden av likvärdigt tillspetsade mänskliga konflikter, som skildras med en svart humor, helt i stil med föregångaren Almodovar. Inte sällan är situationerna träffsäkra och emotionellt innehållsrika, men samtidigt är det svårt att tycka annat än att Sánchez Arévalo packat in alldeles för mycket information. Att det, när varje enskild händelse vrids till sin yttersta konsekvens, liksom ett kul men urspårat tankeexperiment, snarare verkar till filmens nackdel än förtjänst, och att något väsentligt dessvärre därmed gått förlorat på vägen. Nämligen poängen.



Historien, eller snarare historierna, utgör tillsammans ett hopkok av lösa trådar. Meningen tycks vara synliggörandet av dessa marginaliserade människors gemensamma och något vaga drömmar om en ljusare framtid, som emellertid ständigt gäckas av att de sitter fast bakom en osynlig glasvägg liksom guldfiskar i skålar. Någonstans hamnar de dock naturligtvis till slut, även om det inte riktigt blir som de tänkt sig från början. Huvudpersonen Jorge (Quim Gutiérrez), har arbetat som portvakt i sju år, p.g.a. skuldkänslor för att ha orsakat sin pappas stroke och efterföljande demens, men har egentligen förhoppningar om att en dag skaffa sig ett mer statusfyllt jobb genom sin uppskjutna examen i företagsekonomi. Kompisen Israel (Raúl Arévalo), kallad Sean på grund av sin likhet med skådespelaren Penn, får av en slump veta att hans pappa är homosexuell i hemlighet – och börjar därefter utpressa honom, för att upptäcka att han är mer lik farsgubben än vad han först trodde. Jorges broder Antonio (Antonio de la Torre) förälskar sig i en kvinna på fängelset och vill skydda henne till varje pris när han en dag kommer ut, vilket också får oanade följder.



"Mörktblånästansvart" är ett utmärkt exempel på hur ett hantverk kan vara skickligt utfört om man betraktar varje beståndsdel för sig. Men som i sin helhet, när pusslet ska sättas ihop till en minnesvärd upplevelse, mer eller mindre bleknar och tynar bort. Felet ligger i min mening inte hos skådespelarna utan i manuset som är alldeles för välpolerat, konstruerat och sökt. Kanske beror det på att Sánchez Arévalo putsat på manuset för länge, kanske borde det här inte blivit en långfilm alls utan passat mycket bättre i serieformatet? Dom själva. Det är underhållande, välspelat, men i avsaknad av det där lilla extra som lyfter det hela mot nya höjder - och då menar jag inte pikanta bihistorier.

Gustav af Ugglas