Recension - Blu-ray/DVD
Twin Peaks är ett litet samhälle som ligger mellan två kullar i San Fransisco. Men om du söker på namnet får du först och främst upp serien David Lynch skapade tillsammans med Mark Frost i början av 90-talet.
Innan serien var Lynch mest omtyckt av kritikerna. Men efter att den sänts först på ABC Network och sedan även exporterats till bland annat Sverige, var han välkänd även för kreti och pleti. Om man vågade titta, det vill säga... Själv var jag harig med stränga tillsägelser från mamma. Det är först nu jag kommit mig för att verkligen se det.
David Lynchs värld är en helt annan än vår. De inledande scenerna till Angelo Badalamentis smäktande toner är egentligen inte alls skrämmande. Varför blir de då det? Sågverket. Träden i full storm. Det brusande vattenfallet. Floden. Den övergivna skylten som visar välkommen till Twin Peaks. Varför blir detta så suggestivt krypande kittlande?
Hela det lilla samhället skakas i grunden, när helylletjejen Laura Palmer (Sheryl Lynn) flyter upp på stranden inlindad i en plastpåse. I jakten på mördaren kallar man in extra styrka från FBI, i form av Agent Cooper (Kyle MacLachlan), en gentleman med smak för sött och ett skarpt sinne för detaljer. Brottet visar sig dock inte vara av det vanliga slaget. Och Laura Palmer inte heller den oskyldiga lilla flicka alla trott...
Frost och Lynch radar upp en hel kortlek av karaktärer, alla lika viktiga för serien. Här blandas humor med skräck. Pipiga sekreteraren Lucy (Kimmy Robertsson), Lauras stackars pappa Lealand som förlorar förståndet (Ray Wise), "log-lady" ute i skogen som pratar med vedklampar; för att inte glömma ungdomarna: James (James Marshall), Donna( Lara Flynn Boyle) och Lauras kusin Maggie (även hon spelad av Sheryl Lynn). Det hela blir en välsmaklig soppa med vissa överraskande starka ingredienser. Ett spel där alla är misstänkta, men alla verkar ha alibi.
Som du kanske förstått är detta ingen vanlig deckargåta. "Twin Peaks" känns på alla sätt nyskapande. Det sätt på vilket Lynch använder sig av musiken, färgtonerna, till och med det avskyvärda modet under början av 90-talet, samarbetar så väl i att skapa en annorlunda, fullkomligt odödlig serie. Lynchs och Frosts mål var att göra en såpa, och när de väl börjat och det blivit en sådan succé (repliker från serien användes av "Simpsons" och David Letterman, Lynch poserade på framsidan av Time Magazin), ville de hålla på för evigt. Cliffhangers och inbördes kärleksaffärer och komplikationer är alltså i klass med vilket "Varuhuset" som helst... Vilket också är en del av charmen. Det är amerikanskt, tacky, men med en viss bismak av nagelbitning.
Våga se det här. Jag lovar, efter ett avsnitt eller två är du fast. Och då finns det en andra säsong...
Kommentarer