Recension - Blu-ray/DVD
Efter nästan fem års väntan släpptes äntligen säsong 2 av den hyllade kultserien "Twin Peaks". Folk tror sig veta att det är David Lynch själv som hållit inne med den, under slipandet till absolut perfektion. Men levde man i den tron blir man dessvärre besviken. Den svenska textningen är minst sagt undermålig. Och inte finns det något extramaterial. (Och kom ihåg: detta är bara DEL ETT av andra säsongen. Lynch suger på karamellen...)
I den lilla byn Twin Peaks börjar lösningen till mordet på Laura Palmer närma sig. Detta är säsongen då vi får stifta bekantskap med läskige Bob och den enarmade mannen Mike, tatueringen "Fire, walk with me" och vita hästar i vardagsrummet. David Lynch börjar flippa i sina hallucinationer, var du inte mörkrädd i första säsongen blir du det garanterat nu...
Håll ögonen öppna, för detta är dessutom säsongen då Lynch själv hoppar in i en lustig liten biroll. Och "Arkiv X"-David Duchovny också, något femininare än man är van vid...
Relationer kompliceras efter katastrofen i sågverket, och hierarkins roller kommer på skam. Ben Hornes imperium skakas av krypande misstankar och nya livsfarliga bekantskaper, främst i form av psykopataktige Jacques Renault (Walter Olkewicz). Dottern Audrey sitter ordentligt i klistret. Och Donna och James förhållande kompliceras.
Och vem är egentligen Bob?
Denna serie spelades in innan kaboomen av specialeffekter och animeringar tagit över världen. Något man ska ha i åtanke när det gäller de drömlika sekvenserna. "Twin Peaks" bevisar, anser jag, att man med hjälp av små medel kan få effekter lika skrämmande som de man får med hjälp av Hollywoodmiljoner och datanördar. Det kan gott räcka med att köra ljudbandet baklänges. Eller låta en ovanligt lång (eller ovanligt kort) karaktär vävas in i historien. Lynchs vägar äro outgrundliga. Minns detta. Jag vill likna den här serien vid Monty Pythons vita lilla kanin. Den som man först klappar på ryggen, men som sedan far mot ens strupe, med sylvassa huggtänder och blodet sprutar. Helt utan förvarning.
Visst finns det scener där det mest påminner om stumfilm i effekter räknat. Men med musiken av alltid like briljante Angelo Badalamenti, i nära samarbete med det genuint skickliga skådespeleri som genomsyrar varenda karaktär i filmen; så räcker det.
Det räcker för att skapa filmhistoria.
Det räcker för stående ovationer.
Kommentarer