Recension - Blu-ray/DVD

Kameran antar fågelperspektiv, rullar sakta in över en innergård med haciendaliknande hus, gamla vackra byggen, sådana vi känner igen från Kurosawas gamla svartvita filmer. Här är de dock i färg, och det är Kina vi befinner oss i. Vita gunghästar under sakta fallande snö. Och inomhus: stela järnsängar, i en stor sovsal som minner om gammaldags barnhem. I närbild en pojke som tittar in i kameran och gråter.

”Små röda blommor” utspelar sig på ett dagis i 50-talets kommunistiska Kina. Här styr fröknarna, och då framför allt Miss Li, tillvaron med samma hårda disciplin som de paraderande soldaterna i ljusbruna kakiuniformer utanför. Röda små pappersblommor delas ut som guldstjärnor åt de barn som klarar av de olika uppgifterna fröknarna sätter upp. Värre går det om man inte klarar av det. Vi får följa Quiang, som gör skandal genom att varken kunna hålla tätt eller klä på sig kläderna själv. Systemet gynnar knappast de svaga, och Quiang blir snart dagisets svarta får. En roll han kommer att leva ut allt mer, ju värre bestraffningar han får.

Filmen visades på Sundance-festivalen förra året, och är regisserad av Zhang Yuan. Bedriften att framgångsrikt regissera ett tjugotal barn i fyraårsåldern är fullkomligt osannolik, jag förstår inte hur det är möjligt att få fram ett så bra resultat som detta. Filmen har många söta scener, men är för grym för att någonsin bli sötsliskig. Tankar kring barnuppfostran blandas med den rädsla för barns sexualitet som florerade i svensk debatt för något år sen. Influenserna av den kommunistiska regimen ligger förstås som ett stort hotfullt spöke över dagiset. Men visst får man även funderingar kring hur mycket vuxna i själva verket ska lägga sig i barnens lek; oberoende av vilka politiska värderingar man har. Kanske bör den här filmen rent utav visas på lärarhögskolorna runt om i landet, för blivande förskolelärare?

Avskalat vackert bildspråk, där tagningarna ofta väljer att visa barnen i sin helhet. Ett skådespeleri som är för naturligt för att ens likna agerande. En handling som berör, ofta lite väl obekvämt, får en att fundera, visar på orättvisorna i världen och människans inneboende ondska, utan att för dens skull gå till handgripligheter med blod och fysisk tortyr. Detta är förstås skitbra. En klinisk studie i hur fel det kan bli.

Lina Arvidsson