Recension - Blu-ray/DVD

”Paris je t’aime” är ett potpurri av småfilmer, alla inspelade i Paris, men med olika regissörer. Namnkunniga stjärnor som Alexander Payne (”Sideways”), Gus van Saint, bröderna Cohen och Wes Craven, samsas med mer okända. Resultatet blir mycket spretigt, vilket kanske var ganska logiskt om man tänker efter, men med all hype hade jag väntat mig mer av denna biokväll…

För det är långt ifrån fantastiskt, och sådär underbart romantiskt ”som bara Paris kan vara”, nej, detta är stapplande och på många ställen undermåligt. Jag ska inte sticka under stol med hur jag längtade till slutet i förtid.

Men så kommer det skimrande pärlor. Javisst, kanske inte från de håll man väntar sig, men nog finns de där. De handgripliga små anledningarna till att stanna kvar och se det här. Nathalie Portman. En röd trenchcoat. Överraskningar som får skrattet att bubbla, rodnaden att värma kinderna. Kärleken att faktiskt kittla magen. Små historier här och där som lyckas komma innanför, vidröra, ni vet: sådär som man vill att film ska göra.

Men som sagt, långt ifrån alla lyckas nå dit. Att se Elijah Wood i en tramsig vampyrhistoria, Juliette Binoche i ett pretentiöst cowboysökande, det känns inte roligt nånstans. Kanske är det för svårt att uträtta mästerverk på de få minuter man har till förfogande. Kanske är det lätt hänt att ta till stereotyper för att vara säker på att folk ska fatta vad man menar. Jag kan inte hjälpa att jag förvånas över de ojämna arbetsinsatserna. För vissa regissörer tycks det viktigare att bli igenkänd som ett varumärke, än att prestera en god historia...

Och ibland är det lättare att sväva ut, göra simpelt ögongodis, sälja ut sig lite, flumma till det lite? Experimentera! Visst, och det kan vara riktigt kul ibland. Men som sagt: det spretar. Kantigt. Ofta med en förkärlek för ödesmättnad, som helt enkelt blir fånig, man skruvar på sig där man sitter. Tänker: vilka fina tankar, men oj! Så fel det blev…

Och när det försöker knytas ihop lite smått på slutet tänker man: hoppsan, det här hade jag visst sett förut. Med bra mycket bättre resultat…

Pärlorna är lätträknade, som ni kanske har förstått. Jag vill inte avslöja dem heller. Bara att de betalar tillbaka dina pengar. Ja, man ryser. Ja, man myser. Ja, man får tårar i ögonen. Ja, man säger okejdå, det var väl rätt lyckat ändå.

Men som sagt: jag hade väntat mig mer.

Lina Arvidsson