Recension - Bio

Jim Carrey. Antingen brukar man älska honom eller hata honom. Jag hör definitivt till den förra gruppen. Mitt första möte med honom var i 'Ace Ventura' filmerna. Jag var först lite skeptisk till en plot kring en fanatisk djurdetektiv men Carrey förförde mig med sin kompromisslöst galna och sjuka humor. Det var kärlek.

’Cable Guy’ (1996) med Carrey som den kontaktsökande kabelinstallatören är dock min favorit bland hans filmer. Här visar Carrey hur en komiker måste ha insikt i livets sorgligare kapitel som ensamhet, utanförskap och galenskap, samtidigt som filmen är ruggigt rolig.

Att Carrey hade andra strängar på sin lyra än endast komikerns var med andra ord sedan länge underförstått och det har han också visat på senare år bland annat i filmen ’Eternal Sunshine of the Spotless Mind’ (2004). Nu är han tillbaka. Och det i en film som marknadsförs som en mörk och psykologisk thriller. Det var med spänd förväntan jag gick för att se filmen: ’Det här kan inte gå fel.’

Det gick inte fel. Filmen är bra. Men den är ändå inte riktigt den där fullträffen jag hade hoppats på. Fotot är suveränt, och filmen är värd sin biljett bara för det. Det varvar mellan ett ganska tätt och realistisk foto i filmens nu och ett rått, överexponerat dito med starka kontraster i de delar som speglar bokens historia. Och bokens historia, boken med titeln ’The Number 23’, det är vad filmen handlar om.

Walter (Jim Carrey) får en bok av sin fru Agatha (Virginia Madsen) i födelsedagspresent. Boken handlar om detektiv Fingerling (också han spelad av Carrey) och dennes besatthet av siffran 23. Fingerling begår ett mord i romanen och allteftersom Walter dras in i romanens suggestiva och mystiska värld, som dessutom på ett märkligt vis speglar hans egen bakgrund, börjar han bli allt mer rädd för att han själv ska mörda den människa som står honom närmast. Han drömmer mardrömmar om hur hans fru ligger ihjälhuggen och badandes i blod i deras gemensamma säng. Walter blir själv besatt av siffran 23. Om han löser dess gåta kan han förändra det öde som han nu tror har blivit sitt.

Filmen handlar med andra ord om talmystik, och en bit in i filmen blir jag lite trött på dessa återkommande hänvisningar till siffran. Dessutom uppstår inte riktigt den spänning som en psykologisk thriller förväntas ge, förrän mot slutet. Vad jag hade önskat i brist på denna spänning är åtminstone lite nerv i spelet mellan Walter och Agatha. Det saknas. Carrey spelar både övertygande och roligt som besatt av siffran 23 (i rollen som Fingerling är han suverän), men Madsen låter endast hennes roll vifta bort makens idéer som dumheter. Lite simpelt. Det här vänder också visserligen mot slutet i klassiskt thrillermanér.

Men det ska sägas, och detta framförallt efter att ha sett klart filmen, att manuset är riktigt bra. Det tar en vändning mot slutet som gör att hela filmen får en annan mening och lyfter sig ett snäpp. Dessutom ser jag inga logiska luckor i berättelsen som ibland är fallet med thrillers som gör gåtor av tid och rum.

Så i skrivande stund känner jag för att se om filmen, och när jag känner så för en film kan inte betyget bli lägre än en fyra. Vem vet, då kanske den höjer sig ännu ett snäpp.

Anna Keijer