Recension - Blu-ray/DVD

Jag kan säga det med en gång. Jag har aldrig sett något liknande i filmväg. Orfeu Negro är för mig en unik film. Till viss del har det naturligtvis att göra med att den är inspelad 1959 i Rio de Janeiro. Det blir för mig exotiskt i både tid och rum. Men det är endast en mycket liten orsak. Det som är så häpnadsväckande med den här filmen är på vilket sätt den återberättar en gammal grekisk tragisk myt utan att det känns det minsta sökt eller konstlat.

I Rio de Janeiro är det karnevalsyra. Utanför staden uppe i bergens slumkvarter bland djur och den vackraste av natur är stämningen hög och uppjagad. Det här är tiden på året då folket kan lämna sin slitsamma vardag för en stund och släppa loss och fira. Ett firande som får existentiella proportioner. De lever till trots.

Hit kommer Eurydice (Marpessa Dawn). Inte för karnevalens skull, utan för att ta sin tillflykt hos sin kusin undan en man som hon känner vill döda henne. I samband med sin ankomst stöter hon på Orfeu (Breno Mello) som just ska träffa sin flickvän. Eurydice letar sig upp i bergen till sin kusin som blir överraskad över besöket men tar väl emot henne och försöker lugna henne. En liten pojke ger Eurydice en amulett som ska skydda henne från döden.

Det dröjer inte länge förrän Orfeu och Eurydice träffar på varandra igen. De blir genast förälskade. Men det är inte bara döden förkroppsligad som jagar Eurydice utan även Orfeus flickvän, rasande av svartsjuka. För de som känner till myten slutar det inte lyckligt. Orfeu kan spela gitarr och sjunga så vackert att dagen gryr, men han kan inte rädda den skönaste av alla från döden.

Det är en underskönt vacker film, som samtidigt är så anspråkslös i sin förhållning. Det känns som kameran och regin bara följer med persongalleriet i deras sång och dans och livsbejakande förhållningssätt till livet. Det är som hela filmen utropar: Lev här och nu! Imorgon kan du vara död.

Se filmen. Se filmen för det mustiga skådespeleriet och regnbågens färger, för naturen och alla djur, för solen som går upp, för musiken och kärleken. Se filmen, för att få en bild, om så bara för en liten stund, av livets intensiva glädjeyra som inte vore möjligt utan dess oundvikliga motsats.

Anna Keijer