Recension - Blu-ray/DVD

Inledningsscen: Regnet droppar i leran. Grova stövlar och gevär. En grupp små pojkar går längst fram med händerna bakom huvudet, uppsynen är skrämd. Bakom dem: soldaterna. En ödesmättad bild, en scen som egentligen inte alls speglar resten av denna krigsfilm berättad ur en elvaårings ögon.

1980 kom inbördeskriget till El Salvador. Det skulle vara i tolv år. Tolv år är också siffran då pojkar betraktas som män. Åldern då de rekryteras till att bli gerillasoldater.

Hur många gånger du än har läst om gerillasoldater, barnens armé, så har det aldrig nått ditt hjärta, jag lovar. Chava, filmens huvudperson, bor tillsammans med mamma, yngre systern och ännu yngre brodern, i ett plåtinklätt hus där skotten haglar om nätterna. ”Soldater skämtar inte”, förmanar mamma. Och barnen vänjer sig vid att lekarna när som helst kan avbrytas av en bombarderande verklighet, då man tvingas hitta gömställen, och använda sin uppfinningsrikedom för att inte lillbrorsan ska skrika för mycket.

I byn har Chava sina kompisar, de brukar leka vid floden. Han har en tjej också, för vilken han visar radion han fick av morbror, som är hemlig medlem av folkets armé. På radion kan man hitta stationen ”Folkets seger”. De sänder inte alltid, men det är värt att lyssna när de gör det. Ancha är galen, han är säkert trettio år i kroppen men som ett litet barn i huvudet. Prästen gör sitt bästa för att hålla soldaterna på avstånd och hoppet vid liv. Och mormor försöker hjälpa mamma så gott det går. Det är en elvaårings vardag, som mitt i all sin skräck och fasa förhåller sig så avslappnat vanlig som det går.

Och samtidigt faran som föreligger, om du är en ung kille som ser upp till männen omkring dig. Kompisen blir gerillasoldat och kommer tillbaka och imponerar i krukhjälm och uniform. Los Gringos kommer och bjuder barnen på tuggummi, allt för att värva nya rekryter.

Baserad på manusförfattare Oscar Torres minnen från sin barndom, blir detta den bästa skildring av krigets fasor som jag har sett. Regissör Luis Mandoki lyckas utmärkt med sin balansgång: karaktärerna blir levande, storyn är aldrig långsam, aldrig outhärdlig, aldrig löjligt blödig. Äkta, är mitt bästa ord. ”Så sorgligt låter regnet / på taken av papp / så sorgligt lever mitt folk / i husen av papp / barn i jordens färger / med likadana ärr / magarna fulla av mask / se hur de lider / lidandet tynger dem”. Sången som inte får sjungas, som är förbjuden men inger hopp, styrker folket, via den förbjudna radiokanalen.

Filmen gör till och med upp med frågeställningen kring hur det kan finnas en Gud, när världen ser ut som den gör. ”Om människan bara ville följa Guds bud…,” som prästen så uppgivet utropar, med faran från de beväpnade soldaterna ständigt överhängande.

Vinnare av Kristallbjörnen och publikpriset i Seattle film festival. Vinnare av mitt hjärta. Se den.

Lina Arvidsson