Recension - Bio

Tom Shadyac (”Ace Ventura”, ”Liar Liar”) är en rolig regissör. Eller det vet jag inte säkert, hur han är privat, men han gör åtminstone väldigt roliga filmer. När Shadyacs komiska kompanjon Jim Carrey tackade nej till att medverka i ”Bruce Almighty 2” skiftades fokus till Steve Carells biroll Evan Baxter från ettan (han som svamlade nyheter), varpå titeln helt logiskt ändrades till ”Evan Almighty”. Carell, som är seriöst bra i ”Little Miss Sunshine” och knäppt skojig i ”Ancorman”, har växt i popularitet sedan första Almighty-rullen. I den här filmen övertygar han ytterligare.

Steve Carell spelar alltså huvudrollen som det före detta nyhetsankaret Evan som blir kongressledamot med flott kontor och lustig stab, och kort därefter nutidens ofrivillige arkbyggare. Morgan Freemans Gud skickar nämligen brädor, hammare och hamsterhjul med vilka Evan måste bygga en bautastor båt som ska rymma två djur av varje sort. Evans fru Joan (Lauren Graham från ”Gilmore Girls”) undrar om maken håller på att förlora förståndet eller om han genomgår någon slags medelålderskris när han blir på nitiskt båtbyggarhumör och odlar mer skägg än vad som borde vara möjligt. Ska arken någonsin bli klar? Kommer det verkligen en syndaflod? Vilken läxa är det tänkt att Evan ska lära sig privat och yrkesmässigt?

Carell spelar något mer lågmält än Carrey, men blir roligare och roligare ju längre filmen håller på. Vilken höjdare! Carells minimalistiska knäppdans och absurda akvarieminer håller världsklass. Han spelar en trovärdig karriärmänniska och pedant som behöver prioritera om i sitt liv. Carell tillför sin karaktär personlighet. Hans familj (en fru och tre söner, precis som Noa) gör honom också mer mänsklig. Evan känns alltså inte så endimensionell som i förra filmen, där han visserligen bara var menad att ha en mindre utvecklad roll. Jag skrattar kolossalt mycket när Evan fumlar i båtbyggarprocessen, när hela djurriket förföljer honom och när skäggväxten (och de förolämpande pikarna från omgivningen) eskalerar.

Genom en skicklig arbetsinsats överträffar Carell faktiskt Carrey, i just den här filmserien. Och då älskar jag ändå Jimpa. Om ettans komik helt och hållet vilade på Carreys axlar så får Carell i tvåan god hjälp av Evans politiska stab, kanske främst i form av en rivigt rapp Wanda Sykes. Filmens story känns dessutom mer genomtänkt och tänkvärd än den i ettan. Specialeffekterna, som utgörs av massor av djur och vatten, passar in och stöttar storyn istället för att dryga ut den.

Du behöver inte ha sett hyfsade ”Bruce Almighty” för att uppskatta mer storslagna ”Evan Almighty”. Jag kan till min egen förvåning meddela att ”Evan Almighty” toppar sin föregångare. Missa förresten inte skylthumorn som under någon sekund blinkar bibliskt till en annan välkänd Carell-film.

Johan Karlsson