Alias säsong 5

  • Svensk titel: Alias säsong 5
  • Originaltitel: Alias the complete fifth series
  • Speltid (min): 720
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-03-07

Recension - Blu-ray/DVD

J.J. Abrams ”Alias” slog ner som en bomb 2001 och gjorde ödmjuka och hårt arbetande Jennifer Garner till en stjärna. Med häpnadsväckande worldwide spionaction, mystiska artefakter, klyftiga manus, en sammansvetsad ensemble och känslomässiga relationer har tv-serien fängslat mig sedan första avsnittet. Efter fem år är det dags att tänka på refrängen.

I den femte och sista säsongen får superagenten Sydney Bristow (Garner) ta på sig mer än en ny roll. Dels blir hon mamma, vilket är ett resultat av att Garner blev gravid i verkliga livet. (Det blir smått komiskt i de avsnitt när filmteamet febrilt försöker gömma Garners växande mage med luftiga kläder och återhållna kameravinklar.) Är det möjligt att både vara mamma och spion? Något som Sydneys mamma inte klarade av.

Dels blir Sydney mentor till nye och nervöse agenten Rachel Gibson, som inte har arbetat ute i fält tidigare. Precis som Sydney en gång arbetade i god tro för SD-6 så har Rachel lurats av en annan ondsint organisation. Rachel Gibson är en halvsvag karaktär som man emellertid gillar något mer allteftersom säsongen fortskrider. Ett skönt Rachel-avsnitt är det åttonde avsnittet där nybörjaren får ihop det med skurkaktige Sark, ovetande om vem han är. Senare desarmerar Rachel en bomb samtidigt som hon pikar Sark med att han ville kramas efteråt.

De nya småskurkarna gör inte något starkare intryck. Gordon Dean fungerar som Rachels motsvarighet till Sloane i början av säsongen, men det är de gamla skurkarna som dominerar. Tänker framförallt på fantastiska Irina Derevko (Lena Olin) och Arvin Sloane (Ron Rifkin). Vad som gör Sloane och Irina till förträffliga skurkar, förutom att de spelas med en sådan närvaro, är att karaktärerna är kluvna och inte så stereotypt genomonda som så ofta annars är fallet.

Säsong fem kretsar mycket kring skumma och mäktiga Prophet Five samt organisationens koppling till Vaughn (Sydneys kärlek) och profeten Rambaldi. Man väljer att gå tillbaka till tv-seriens ursprung i flera aspekter. För det första ifrågasätter man varför Vaughn blev Sydneys handläggare på CIA från första början. För det andra återknyter man till Rambaldis sidan 47 och dess mysterium. För det tredje återvänder ett gäng efterlängtade Alias-veteraner, i något avsnitt var, för att knyta ihop säcken: Irina Derevko, Julian Sark, Anna Espinosa, Will Tippin (som givetvis blir kidnappad) och Eric Weiss med flera.

Extramaterialet är stabilt och består av några kommentatorspår, bloopers, en bakomfilm från 100-avsnittsfesten och en specialare om Rambaldi. Mest intressant är dock dokumentären om musiken i ”Alias”. Ett viktigt element för att göra tv-serien spännande och/eller känslosam. Sloane hade exempelvis sitt onda musikaliska tema när han förrådde den goda sidan, och sitt goda tema när han besökte Nadia på sjukhuset och försökte hitta henne ett botemedel. Den stämningsfulla orkestermusiken skräddarsyddes varje vecka av Michael Giacchino som också tonsätter ”Lost”.

Hur bra var de andra säsongerna? Var låg fokus?

Säsong 1 – måste bli en högoktanig femma i betyg; den frostiga relationen till pappan
Säsong 2 – en ännu starkare femma; relationen till den försvunna KGB-mamman (Lena Olin)
Säsong 3 – en vital fyra; relationen till exet, hans fru och en värld som har gått vidare
Säsong 4 – en lika vital fyra; relationen till halvsystern och den omöjliga nya chefen

Höjdpunkter i femte säsongen? När Irina förlöser sin dotters barn. När Sloane en gång för alla får välja mellan sin dotter Nadias kärlek och sin besatthet av Rambaldi. Jack som för att rädda sin bortförda dotter brutalt skär örat av en skurk. De verbalt fumliga scenerna med härlige tekniknörden Marshall. Alla undercoverscener med Jennifer Garner i peruk. De känslomässiga scenerna.

Besvikelser? 17 avsnitt i boxen gentemot sedvanliga 22 känns lite surt. Att högst opålitlige storskurken Sloane får ännu en chans av APO höjer inte direkt trovärdigheten, inte heller beslutet att skicka ut en datorexpert (Rachel) på praktiska uppdrag utan grundlig träning. Nej nykomlingarna (Rachel Gibson, Thomas ´reserv-Vaughn´ Grace och den franska bruden) får godkänt men kommer aldrig upp i den höga nivå som man förväntar sig av en rollfigur i ”Alias”. Och då är jag hård men rättvis.

Finalavsnittet känns inte klockrent, även om det har sina stunder med störtande satelliter och Sloanes slutförvaring. Har svårt att sätta fingret på vad känslan av besvikelse beror på. Kanske är det den ofrånkomliga offerviljan i ett sista avsnitt. Kanske är det den onödiga epilogen. Kanske är det höga förväntningar från en hängiven Alias-fantast. Men framförallt handlar det säkert om J.J. Abrams minimala inblandning i säsong fem. ”Alias” utan J.J. var emellanåt ruggigt bra, men med honom var tv-serien rätt och slätt helt fantastisk. Magin avtog lite i slutet, men det hindrar inte ”Alias” från att checka ut med hedern i behåll.
 

Johan Karlsson

Kommentarer